Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den sköna Melusina. Folksaga från Provence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yngling, på hvilken de unga jungfrurnas ögon hvilade med
välbehag; han var också väl förfaren i alla ridderliga konster,
var därtill from till sinnelag och storsinnad, såsom det
anstår en rättskaffens riddare. Grefven af Provence tyckte
mycket om sin unge frände och höll honom vid sitt hof
som sin egen son.
När nu denne Raimund af Lusignan såg grefven så
bedröfvad, red han fram till honom och sade: »Min ädle
frände, vill ni ej säga mig orsaken till edra bekymmer,
på det att jag, om det står i min makt, må kunna
afhjälpa dem.»
Då svarade grefven af Provence: »Ack, käre frände,
hvad förmår du emot ödets vilja? — Se, orsaken till mitt
bekymmer är det, att jag sista natten läste i stjärnorna och
såg att någon i dag skall döda sin herre och själf blifva
en mäktig herre, mäktigare än någon af sin släkt.»
Då sade Raimund: »Ack, frände och vän, låt ej
detta bekymra er; hvem vet, om det ej är en gäckande
villa?»
Men grefven af Provence svarade honom: »Stjärnorna
bedraga mig ej; och det säger jag dig, min frände, att
skulle det betyda mig, så antag dig de mina. Jag har sörjt
för dem under min lefnad, och så mycket jag kunnat äfven
efter min död, ja, äfven för dig har jag sörjt, ty du är
mig kär.»
Vid dessa ord trädde tårarna i den unge Raimunds
ögon, och han sade: »Ädle herre, bannlys edra sorgsna
tankar och tänk på huru älskad ni är; hvem skulle väl vilja
er något ondt?»
Grefven af Provence svarade: »Hvem kan strida mot
ödet? Det oundvikliga skall komma öfver oss, huru
mycket vi än kämpa däremot, och stjärnorna tala sanning.» —
Medan de så talade med hvarandra, hade de kommit till
en öde trakt, och emedan grefven var trött, steg han af sin
häst och satte sig att hvila på den mjuka mossan, och
Raimund gjorde detsamma. När de nu sutto där i god sämja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
