Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den sköna Melusina. Folksaga från Provence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Raimund svarade: »Hvem skall väl kunna lefva vid din
sida och icke vara dig trogen, hvem kan se dig och
misstro dig? Jag svär dig, Melusina, vid alla kyrkans helgon,
vid min kärlek och vid den dag, då jag först såg dig, att
jag skall blifva dig trogen och aldrig misstro dig.»
Då sade vattenjungfrun: »Så drag då till grefvens af
Provence hof, trösta hans änka, din fränka, och låt belöna
dig med den vilda skogspark, genom hvilken mitt vatten
flyter. Ingen tror, att du dödat din herre; hvar och en
tror att vildsvinets tand har gjort det. Trösta dig äfven
du öfver saken, ty du var blott det blinda verktyget i ödets
hand, och du skall ej behöfva böta för hvad du mot din
vilja gjort.»
När Raimund hörde den sköna tala så förståndigt,
fattade han stort förtroende till hennes kunskap och fröjdade
sig högligen, att Gud fört honom dit denna gång. Han
omfamnade den sköna Melusina, i det han trolofvade sig med
henne som sin gemål.
Och hon förde honom och hans häst i den inbrytande
skymningen genom skogens många invecklade stigar, så att
han ej mer kunde fara vilse. Därpå tog hon afsked af den
älskade; och han lofvade att följande dag komma med alla
sina vänner till skogens gräns, för att hämta henne.
Men när Raimund hade dragit sina färde, och månen
hade stigit upp öfver källan, då döko Melusinas systrar upp
ur det ångande vattnet, de skakade sina lockiga hufvud,
upplyftade sina armar, varnade henne och klagade: »Syster,
lämna oss icke, det sker till din olycka! Hvarför skilja dig
från kyla och ro? Där ute är det sorg och solen bränner.
Melusina, Melusina, stanna här!»
Men hon hade solstrålen i sitt hjärta, och den dref
henne in i lifvet, i ljuset, i värmen.
Då döko systrarna åter ned i vattnet, och de fallande
vattendropparna i grottan liknade i månskenet glänsande tårar.
Följande dag red Raimund med många besläktade
riddare och damer åter till skogen. Grefvinnan af Provence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
