Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den sköna Melusina. Folksaga från Provence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helgedom. Järndörren var tillsluten, men han
kastade sig emot densamma med hela tyngden af sin starka
kropp; då gaf den efter och öppnade sig. Men han såg
framför sig en andra dörr, som var förfärdigad af starka
ekplankor och beslagen med band och reglar af stål; denna
kunde han ej öppna. Men då han beslutat att se hvad
hans hustru förehade, så borrade han med sitt skarpa svärd
ett hål i dörren och lade till ögat, så att han kunde skåda
där in. Då öppnade sig för hans blickar ett rundt hvalf,
fylldt af ett grönaktigt ljus och porlande och flytande
vatten, som svallade hit och dit; men i vattnet satt Melusina
naken till gördeln och så skön i sitt anlete, som han ännu
aldrig tyckt sig skåda henne, men blott till gördeln var hon
kvinna, där nedanför var hon fisk, drake eller orm; fjällig
och silfverblå som asur ringlade sig fiskstjärten och piskade,
då hon rörde sig, det ljusa vattnet till ett mjölklikt skum.
Då fattades Raimund af en grym fasa och vände sig
skyndsamt till flykt.
När han åter inträdde i sitt rum, var han blek och
uttröttad, ty det tycktes honom ej vara någon ringa sak att
vara vigd vid en kvinna med fiskstjärt. När nu de första
stjärnorna blänkte, öppnade sig dörren till hans rum och
Melusina inträdde till honom med ett vaxljus i handen,
skön och älsklig som en sommardag. Hon hälsade honom
vänligt, men hans hjärta var fullt af hat och vrede, och
hennes milda blick, hennes hulda tal lugnade honom icke,
när hon lade sin hand på hans arm och frågade: »Raimund,
käre make, hvad fattas dig?» — Då stötte han bort den
hvita handen och ropade: »Bort ifrån mig, du afskyvärda
orm, som förbländar mina sinnen!»
När han detta sagt, förskräcktes han själf öfver sina
ord; men Melusina blickade på honom med outsäglig
sorgsenhet: »Raimund, hvad gjorde du nu?» sade hon. »Ve,
nu är det förbi med vår lycka, ty nu vågar jag ej stanna
hos dig och ej hos mina barn; ännu i detta ögonblick måste
vi skiljas, och aldrig mer återser du mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
