Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den onde anden i flaskan. Efter Fr. de la Motte—Fongué.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu först begrep han hvad hans egendom betydde — han
kom ihåg, att det farliga väsendet aldrig skulle vika från
honom eller lämna honom utan att han sålde det, och han
jublade högt däröfver. — Ack, om han hade vetat huru
mycken ångest han ännu hade att utstå innan han blefve
fri från anden, hade han ej jublat, och han jublade ej heller
mer, då han märkte, att den onde anden i glaset hade
antagit ett om möjligt ännu gräsligare och vidrigare utseende
än förut.
Hade Richard hittills lefvat högt, så fanns det nu inga
gränser för hans slöseri. Venedig, det rika, yppiga Venedig,
kunde ofta icke anskaffa det som hans fåfänga och
oförnöjsamma sinne fordrade.
Så fortgick det lustigt en tid, tills vår man lades på
sjukbädden, där hans tillstånd med hvarje dag blef allt
sämre. Väl bad han sin galgman att bota honom, men
denne brydde sig ej därom, och äfven läkarens konst
förslog icke att så hastigt till hälsan återställa en genom
lättsinnigt lefnadssätt förstörd natur. Själf skulle han kanske
bäst kunnat göra det genom återhållsamhet och måttlighet,
men han saknade allvarlig vilja.
Medan han låg där, hade han en natt en högst
besynnerlig och upprörande dröm. Det föreföll honom, som om
medikamentsflaskorna, som stodo på bordet framför hans
säng, hade börjat röra sig; en af dem dansade och sprang
klingande mot de andra flaskornas hals och mage. Det var
just flaskan med galgmannen. Och vidare drömde han huru
han bad och bönföll hos galgmannen, att denne måtte hjälpa
honom, och att han, om han ej kunde det, åtminstone ej
skulle slå sönder de andra flaskorna; men mannen endast
dansade och sjöng i flaskan:
»Så lustigt det är att få pina
min usla, eländiga slaf!
En gång i ett svafvelhett haf
du straffas för synderna dina.
Ja, ligg där och sucka och stöna och flämta,
med djäfvulen duger det inte att skämta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
