Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— »Samiel, hjälp!» ljöd det nu djupt ner ur klyftan — och
åter igen ropade han till Max: »Din narr, se hit, ej dit!»
Skuggestalten var försvunnen, och en älsklig flicka
sväfvade fram ur dimman. Hon utsträckte först sina armar
längtande mot jägaren och syntes därpå vilja störta sig i
vattenfallet. Nu upphörde försteningen, som gripit Max.
»Stanna, Agatha!» ropade han. »Se, jag kommer ju!» och
nu ilade han — men när han åter kastade sin blick mot
höjden, var skuggbilden försvunnen.
Under tiden var den röde Kasper ifrigt sysselsatt där
nere i djupet med att göra alla förberedelserna till den
hemska handlingen. Och på marken gick det ej mindre
lifligt till. Öfver den yppiga mossan och gräset, som växte
på marken och klippblocken, kröpo ormslår och ödlor; lo
och hiller kommo och sågo sig nyfiket omkring med sina
gröngnistrande ögon och försvunno strax därpå. Men långt
ifrån fjärran ljöd ett brusande och ett hallå, hå! såsom
när en stor och mäktig jägare drager fram med ett talrikt
jaktfölje. Emellanåt mullrade åskan, och tid efter annan
for en lysande blixt genom himmelens mörka moln. Det
började blifva lif i skogen; ugglor, flädermöss och andra
ljusskygga djur flögo omkring, bländade af eldskenet. De
fladdrade ner från trädgrenarna och samlade sig slutligen
utanför trollkretsen, där de under hemska tjut tycktes
hviskande samspråka med de där liggande människobenen.
Och när den röde blåste på elden i trollkretsen just i
detsamma som midnattstimmens sista klockslag förklingade
från det fjärran tornet, då hördes förskräckliga rop ur
klippornas remnor.
Nu uppritade den hemske mannen en dödskalle i
kretsen med sin hirschfängare, och doft ljöd hans besvärjelse
under uggletjuten:
»Samiel, Samiel, kom, o kom!
Vid alla mörka andar,
Samiel, Samiel, kom, o kom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
