Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dag är vår bröllopsdag och att du i dag skall göra
profskjutningen. Därför steg jag upp så tidigt och tog vägen
till kapellet för att bedja för dig, för mig, för vår lycka.
Och nu har jag funnit dig här på samma ställe! Men huru
blek du är, och dina kläder äro ju alldeles genomvåta. Har
du tillbringat hela natten i skogen under det förskräckliga
ovädret? Tala då! ... Men emellertid lefver du, och något
ondt har ej skett dig, och då kan ju allt åter blifva godt!»
»Ännu kan allt åter blifva godt!» tröstade en djup
stämma. Det var den fromme fader Anselm, som hade
spelat orgeln och nu närmade sig och välsignande utbredde
sina händer öfver brudparet. »Förliten eder i allt uppå
Herren och han skall föra allt till ett godt slut.» Därpå bröt
han en gren af vild myrten och gaf den åt den unga
jungfrun som en brudgåfva från hennes faderlige vän, som han
sade. »Dessa myrtnar äro invigda», tillade han, »och skydda
mot fara och olycka.»
Det unga paret gick nu stilla hemåt. Agatha var så
öfverlycklig, att hon ej ville falla sin vän besvärlig med
många frågor. Max däremot kände sig upprörd af stridande
tankar och känslor. Rysande tänkte han på de sju
frikulor han förskaffat sig; han skulle hafva velat slunga dem
långt ifrån sig, och dock höll han krampaktigt fast dem,
emedan han trodde, att hela hans förhoppning berodde på
dem. Nu framträdde de båda ur den gröna skogen, och
framför dem låg vid skogens kant en daggbesprängd,
fredlig dal, som på andra sidan skarpt begränsades af högt
uppstigande klippväggar. Smekande strök ängsmarken ända
fram till foten af den nakna klippan och omgjordade den
med ett band, genomväfdt af blommor. Och det var nästan
som om den hårda klippan kände längtan till den späda
grönskan och dess doft, den nedsände nämligen en muntert
porlande bäck i dalen. Denna hälsade blommor och gräs,
lägrade sig en stund som en liten sjö i den klara
solglansen, för att på andra sidan hoppande och dansande åter
rusa framåt till ett ställe, där han slutligen slingrade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
