Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klas Törnpåk eller »Gå på». En gammal historia från Nedersachsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrktornet. Då ropade Klas: »Friskt mod, kamrater, nu är
tiden inne; vi hafva öfver en half mil till skogen.» Och
kamraterna, hans tre bröder och fem andra pojkar, följde
honom, alla söndagsklädda och med hvita käppar i händerna,
ty med hvita hasselkäppar skall man gå andar och
äfventyr till mötes. Och de gamle pratade och skrattade efter
dem, och Valentin skrattade högljudast af alla, och hvar
och en tänkte: de där komma inte att spränga något berg;
snart äro de nog här igen.
Och gossarne ilade hastigt öfver åkrarna, med Klas i
spetsen för sig; ty han kände en stor längtan att få bestå
äfventyret. Pojkarne hurrade, jublade och pladdrade som
en hop kajor, när man jagar upp dem från en åker, där de
slagit sig ner, och som höns hackla, när man öppnar dörren
till hönshuset. Och alla stodo fast vid sin föresats och
voro fulla af mod tills de började få sikte på de höga
träden i skogen, men då tystnade de alla på en gång. Och
när de kommo fram till den stora skogen och hörde de
höga träden susa och vattnet brusa i de fjärran vattenfallen,
då stannade alla; Klas var den ende, som sprang in i
skogen. Och då han såg, att de andra ej följde, började han
banna dem; men de brydde sig ej därom, utan den ene
sade så och den andre så; och slutet på visan blef, att ingen
ville följa med. Då kallade han dem fega krukor och
ropade gäckande till dem: »Klas gå på har mod!» och därpå
sprang han så fort han någonsin kunde rakt uppför berget
genom buskarna. Men de andra rusade hals öfver hufvud
hem tvärs öfver åkrar och ängar, och alla togo de så långa
steg, som om hvar och en af dem haft ett spöke i hälarna på sig.
Men Klas skyndade framåt på sin väg, längs många
krokiga gångstigar som han kände, backe upp och backe
ner, ända tills han såg bokträdet nicka högst uppe på
berget. Där måste äfven han stanna, och det var nära nog
att han tappat modet, då han ifrån långt håll hörde
klockorna slå tolf i fyra kyrktorn. Men som han var en modig
gosse, så upprepade han för sig själf ett yttrande, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
