- Project Runeberg -  Den sista folkungadottren /
20

(1875) [MARC] Author: Hilda Fredrika Keyser
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Jungfrun på Gröneborg - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Bengt Algotson hade bleknat, men återvann likväl
snart sin fattning. Han satte sig ned, mörk i hågen.
Hastigt vinkade han en tjenare och tillhviskade honom
några ord, hvarefter denne ögonblickligen försvann för
att verkställa befallningen. Derefter vände sig
hertigen till gästerna och sade med sin vanliga,
skämtsamma ton.

»Min konung, och j alla ärade gäster, tagen mitt
hertigliga ord såsom en borgen att j icke vidare skolen
störas af dylika trollspel, som kunna fördystra edra
sinnen.»

»Tvärtom, herr hertig!» svarade junker Torsten.
»Dessa harmoniska ljud försonade oss med den
smärtsamma föreställningen om er hertiginnas sorgliga
sjukdom — dessa toner kommo verkligen ifrån andra
regioner, än der vi befinna oss.»

Åter rusade blodet till hertigens panna; men han
lugnade sig dock, gjorde sin vårdslösa kastning med
hufvudet och ämnade svara, då han afbröts af ett
besynnerligt surrande ljud, som hördes öfver deras
hufvuden. Det var en stork, som kom seglande och som
sänkte sig ned mot sjelfva pelarhvalfvet, der herrarna,
sutto. Han slog några kretsar deröfver, höjde sig åter,
flaxade några hvarf omkring sitt bo uppe vid takåsen
och intog det slutligen.

»Det gemena odjuret!» utbrast hertigen, intagen af
en obehaglig känsla. »Jag kan icke fördraga
storkarnas knaprande läte.»

»Landtmannen i Skåne anser storken föra välgång
till hus och hem,» sade den allvarsamme herr Abern.

Herrarne hade emellertid stigit ut på gårdsplanen
och sågo upp mot takåsen, der storken, böjande
hufvudet, tillbaka, lät höra detta knaprande ljud, som är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folkunga/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free