Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJERDE BOKEN. Den blifvande Drottningen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Omöjligt, Florian, drottningen sofver redan, och
jag får icke störa henne.»
Men i detsamma hördes Blanka åter hosta.
Florian såg med hänryckning, att Valerie gick ditin.
Han låg ännu på knä och bad sin rosenkrans, då
Valerie syntes åter.
»Fort, Florian, hemta din zittra — drottningen
vill höra en hemlands sång.»
»O bed henne taga lifsdrycken!» bad den bleke
sångaren och ilade efter sitt instrument.
»Valerie,» sade drottningen sakta, »kom och tala
mitt hjerta till ro. Jag är trött, men kan icke hvila
— var hos mig du, min älskade, min
barndomsvän!»
Valerie böjde sig ned och knäppte ringen af
hennes arm.
»La fleur Blanche,» sade hon, »så kallade
astrologen Namurs dotter, då han lemnade ett kostbart
räddningsmedel, som ännu finnes uti armringen — se,
den gamles gåfva bör icke vara förgäfves.»
Men Blanka sköt den tillagade drycken ifrån sig
och reste sig upp med feberaktig styrka.
»Jag vill säga dig något, Valerie,» sade hon ifrigt
såsom fruktande att icke hinna tala ut. »Det är
febern, som brinner i mina ådror — samma feber, som
förintade konung Eriks lif. Se — jag trodde en gång
sjelf på detta medels undergörande kraft och tillredde
en dryck för att rädda min son — men den gamles
medel kunde icke öfvervinna hans fasansfulla sjukdom
— man trodde, att jag hade förgiftat honom — man
viste, att Erik var min fiende och man glömde, att
han dock var min son!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
