Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskföraktet i Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjunger Tegnér 1817 om det tyska språket. Att språket är grovt
och munnen för bred, det framhölls sålunda till och med vid den
enda tidpunkt under de sista trehundra åren, då vi svenskar stodo
särskilt sympatiskt till tysk litteratur, och då den tyska
kultursympatien — ty det finnes också en sådan i vårt land, om också
ej vidare stor — grundlades genom ett i den bildade klassen
flitigt bedrivet umgänge med de stora tyska författarna. Av
Goethe har Tyskland haft lika mycken nytta som av tio
kommenderande och segrande generaler och av Heine som av två.
Tänker man på Europa i dess helhet, så har den
beundransvärda franska kulturen, för vilken man bör ha den största
sympati, liksom för den lika beundransvärda tyska kulturen
genom de franska 16-, 17- och 1800-talsförfattarna på grund av
det vackra och i rak motsats till tyskan klara och även
epigrammatiska språket, kunnat tränga mycket längre ned i de
olika europeiska folken. Denna franska uppfostran har haft en
betydande verkan på uppfattningen i Italien, Tyskland, Ryssland,
Sverige, ja till och med i England. Dels har den räckt i 250
år och verkat hela tiden, tack vare att den franska kulturen
knappast under dessa år haft några avmattningsperioder. Både
konsten, teatern, romanen, biografien och den historiska
litteraturen äro hävstängerna. Den franska stilen har varit klar,
kortfattad och rolig, och en så ovanlig pedagogik har därför, som
rätt och billigt är, fått den lön, som ej lär bli många
magistrars, nämligen uppriktig tacksamhet.
Den tyska överlägsenheten i filosofi och musik har genom
dessa ämnens abstrakta karaktär ej fått samma nationella
betoning. Det är lättare att se att Tartuffe är fransk än att höra
att den 9:e symfonien är tysk. De franska dygderna, klarhet,
kvickhet och elegans, och man får väl också tillägga galanteri,
ha även något mindre förolämpande dygdigt än de tyska,
ordning, grundlighet och disciplin.
I det solida förakt, i den till fysisk motvilja gående
aversion, som den anglosaxiska rasen erfar för »the dirty
german», ligger naturligtvis på ytan den formellt skolades känsla
av obehag mot det högljudda och påträngande, mot det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
