Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
karl xii.
Liksom människorna aldrig skola komma överens huruvida
Julius Cesar var av godo eller ondo. var sympatisk eller
osympatisk, skall man allt efter temperament i Karl XII-gestalten stryka
under de stora sidorna eller »svagheterna», om man i motsats
till Voltaire tror att han hade sådana. Huru som helst har man
även utan kunskap om väglaget i Ukrajna 1709 och utan att ha
läst sultan Achmed III:s hemliga anteckningar om sin höge och
orolige gäst, om de nu återfunnits, i likhet med doktor Anton
Nyström, kapten O. Kuylenstierna, Voltaire och de flesta
medlemmarna av Karolinska förbundet rätt att tycka något om den
person, som ställes upp som en svensk idealbild och som redan
vid 1700-talets mitt några årtionden efter hans död av Olof von
Dalin, så rationalistisk denne än var, placerades bland
himlakropparna, som vår gudomliga ledstjärna.
Kapten Oswald Kuylenstierna har om sin hjälte skrivit en
bok avsedd för den stora allmänheten.1 Han framställer också
felen, men så, som en brud på bröllopskvällen tror sig rättvist
bedöma sin brudgum. Säkert skola andra lika förälskade
kaptener och professorer tala om Kuylenstiernas underskattande och
fnysa av förargelse åt att han alls understått sig att beundra
och skriva om deras hjälte. Liksom alla ärliga
kärleksförklaringar är den Kuylenstiernska boken något rapsodisk. Det är
oftare det varma hjärtat än det kalla huvudet som talar. Men
en mängd ibland hittills okända smådrag meddelas ur Karl XII:s
sagolika liv, och hela den beskrivande delen av boken har en
flärdlöshet, som väl sluter sig till ämnet. Huru målande är ej
den allt igenom historiska skildringen hur kung Karl går och
lägger sig. »Det är kallt i rummet, och Karl tager sin kappa
och breder den över den på golvet sovande pågen. Så drager
han sin värja och sätter den med en kraftig stöt fast i det låga
taket över bädden för att hava den till hands i händelse av ett
fientligt överfall. Därefter tömmer han ur ett par av sina många
fickor Gustav II Adolfs miniatyrporträtt och en bönbok, som
också tillhört den store konungen. Så läser han vid skenet från
1 Karl XII, hans öden och hans personlighet av Oswald Kuylenstierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
