Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nya uppslag för en gammal frågas utredande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är för andras väl, för det själiskas seger på jorden, som kan
åtminstone har sökt att arbeta och offra, som han slitit ond t
och gjort ondt, irrat, felat, fallit. Om han än är sönderbruten,
ffäckad, och allra mest fläckad genom att hafva kommit henne
— den förment »rena qvinnan» — nära, så är dock icke hans
lifsgerning endast en förlust i mensklighetens utvecklingsarbete.
Den är äfven en insats. Hans lifs idé (om ännu en kamp
mellan hellenism och kristendom) skall stå upp igen, ehuru för
alltid fallen i den förvända form, som »affällingen Julianus»
sökte gifva henne. »Det tredie Rige» var icke taget blott ur
luften. Det är i kommande. Yår tids stora oroliga arbete är
dess förebud. Ännu en gång skall Juliani namn varda nämndt
i välvilja och med beundran, fastän tillika under sorg.
Helenas lifsuppfattning, deremot, är någonting till sjelfva
sin utgångspunkt dödfödt, något i sina många inskränkta och
sig sjelfva uppslukande syften alldeles framtidslöst; ser ingenting
annat, än det som för tiden, för dagen, för stunden innehar
magten; är ett slafvande under samtidens sällskapslif med
dess tillfälliga dogmer. Och för den, som har det så, finnes
i sjelfva verket ingen annan religion. Det man dagligen
lyder och tror, är ens verkliga religion.
Men detta har sjelfnödvändiga etiska konseqvenser af
förfärande beskaffenhet.
Det visar sig nemligen sedan — enligt Ibsens oförgylda
framställningar ur menniskolifvet — vara slumpen blott, som
afgör, om en sådan osjelfständighetens lärjunge skall (såsom
Helena) komma att uttrycka det i sedligt hänseende mest
sjunkna tillstånd, när händelsevis tonen i tiden är sådan, eller
(såsom »de gustne Lig» kring tebordet i Kjcerlighedens
Komedié) komma att tillhöra de anständigt inskränktas, de
anständigt sjelfviskas kotteri, i fall möjligen för stunden denna
form af oqviulighet är på modet. Yederbörandes
lifsuppfattning är — så mycket ådagalägger emellertid skaldens
framställningar — lika osedlig i begge fallen. När Svanhild, i
Kjcerlighedens Komedie, slutligen ingår på en förlikning med
hela det öfriga sällskapet och, med sitt »lad nu Verden faa
mig», under kacklet af tanternas jublande korus gifver sin
hand åt Guldstad, som hon icke älskar, när hennes syster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
