- Project Runeberg -  Ibsen och äktenskapsfrågan /
48

(1882) [MARC] Author: Urban von Feilitzen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nya uppslag för en gammal frågas utredande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

deles utan att veta något om det; efter som hennes uppfostran
gått ut på, att hon icke sjelf skall någonsin våga försöket
att skilja på höger och venster i dylika ting. Då kan det
hända äfven en flicka med så naturligt rigtiga ingifvelser
som Solvejg att bruka undflykten: »Nu var du stygg» — så,
som hon i det afgörande ögonblicket brukar den.

Men en handlings följder kunna vara lika stora, antingen
sjelfva handlingen varit afsigtlig eller omedveten. Hela härar
af sådana följder efter oafsigtliga handlingar draga i täta,
mörka led genom verlden. De, som med förkärlek hålla på,
att menniskan bör lemnas qvar i sitt outvecklade tillstånd,
trösta sig fromt med, att alla dessa olyckor tillkommit utan
dens eller deras skuld, som satt dem i gång. Blott ingen
personligen kan göras ansvarig såsom sjelfva upphofvet, så
tycka de olyckorna kunna bäras med undergifvenhet, och
vänja sig efter hand att kalla dem ett »naturligt» ondt.

En icke ringa del af skaldens uppgift i sorgespelet är
att frånrycka menniskorna denna försoffande tröst.

Han gör det, icke genom att förneka så beskaffade olyckors
tillvaro, men, tvärtom, genom att blotta dem i hela deras
förfärande utsträckning samt göra menniskorna kollektivt
ansvariga för dem.

Skalden (likasom tänkaren) tror icke, att de goda
krafternas åstadkommande af ondt är en del i sjelfva
verlds-planen, som han, tvärt om, tror vara god. Utan han vet, att
det är vi sjelfva, som förfnska vår sammanlefnad, och anser
det icke för ett brott att störa oss i vårt sömnaktiga eller
förment fromma öfverskylaude af missbruk och falska
åskådningssätt. Han ser, huru striden mot det onda är allvarsam
nog ändå, utan att man unnar det goda något slags
uppmuntran i dess vanor att, omedvetet och oansvarigt, äfven
verka ondt. Han tror — kort sagdt — alla sunda krafters
fulla utveckling icke kunna leda till annat än godt.

Solvejg är, såsom i regeln Ibsens qvinnor, en sann och
hängifven natur; och hennes mod skall växa.

När smärsamma erfarenheter gjort i det närmaste klart,

(»Jeg vidste ikke tryggt hvad Sind du aatte;
jeg vidste kun tryggt hvad jeg skulde og maatte.»)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/foouibsen/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free