Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ven för sin egen del nogsamt bekant med anfåktelsema af
»de lokale Forholde», det eger visserligen sin rigtighet. Men
det är ju icke heller budbäraren vi tro, utan just detta vårt
eget medvetande, i bvilket han visat ljus icke vara någonting
omöjligt.
Det klaraste ljus öfver äktenskapets inre, som Ibsen
här-tilldags tändt, hafva vi fått del af genom Et Dukkehjem.
Här är problemet gifvet i sin hittills renaste form. Det
är icke längre några yttre ogynsamma omständigheter, som
hindra äktenskapsuppgiftens förverkligande. Det är ej heller
i makarnes skaplynnen några inre sådana. Båda hafva goda
anlag för det gifta ståndet. Hvad mera är: allt augifver, att
de af naturen äro#ämnade för hvarandra. Nej, hindret ligger
denna gång uteslutande i tillämpningen af en falsk eller —
i fall man vill påstå den någonsin hafva inneburit någon
sanning — en för vesterns folk redan utlefvad lifsåskådning.
I ifrågavarande skådespel är det visserligen icke ett
öfver-ord af den äkta mannen, då han säger sig villig att arbeta
natt och dag för sin hustru. Han gör det ju redan. Om han
icke gör det bokstafligen — och äfven det har han, när så
behöfdes, gjort — så likväl med hela planen för och gången
af sin verksamhet, med all sin dagliga och stundliga omsorg.
Det finnes ej ringaste anledning förutsätta, att han skall
upphöra dermed. Han har under alla de hittills gångna åtta
åren lefvat i detta slags trohet. Han ser den som sin
lifs-geraing. Att icke en flägt må kunna rubba Noras lycka,
derur är det, som Torvald Helmer känner sig hemta sin egen
lycka. Icke heller faller det honom in att vilja inskränka
något i, hvad åtminstone han kallar hustruns »frihet», d. v. s.
hennes inbillningskrafts glada lek. Långt derifrån. Han
önskar öfver hufvud icke undanhålla henne något — annat än
verkligheten: den der fasta verkligheten, som möter med ett
visst motstånd, när man vill vidröra den med egna händer.
För det slags vidrörandet är han fullt besluten att »skona»
sin hustru. Huru kunde han — frågar han sig sjelf — eljest
göra anspråk på namnet »äkta man»?
Och så till vida lyckas han ju i genomförandet af sitt
beslut att göra henne omöjlig för handling, eller får åtmin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
