Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år 1880, underafdelade i tre särskilda punkter. Först skall
då talas något om den ömtåligaste sidan i »Et Dukkehjem
En från många håll gjord invändning kräfver svar. Må
hända, säger man, nödgas vi efter hand alla att öfvergifva
såsom ohållbart det gängse äktenskapsideal, mot hvilket
handlingen i Et Dukkehjem vänder sig så strängt. Må hända är
detta skådespel profetian, som skall allmänt väcka hemlifvet
ur dess dvala. Och likväl, hvad enskildt Helmers och Noras
ungdomsöde vidkommer: h varför slutas det så sorgligt — icke
med en varning, utan med en brytning? Så känbart berörd,
* som i förevarande fall, nöjer man sig icke med förklaringarna
öfver nutidsdiktningens olika sätt att sluta stycken, mot hvad
man förr varit van vid. Finner man sig icke sjelf öfvertygad,
att verkligen en brytning denna gång var det mest försonande
sätt att sluta, så kan man icke heller erkänna Et Dukkehjem
ior att vara det mästerverk, som företrädesvis den lärda
kritiken förklarat det vara; på inga vilkor; ty det är och det
förblifver så, att vår naturliga, vår oförvillade sedliga aning
och skönhetslärans högsta föreskrift äro en och den samma.
Eudast möjligheten att känna missförhållandena uppgå i ett
högre, förklarande och forsonande, endast företeendet af detta
urgamla prof på ett skaldeverks förträfflighet tillfredsställer
allas känsla. Hvarje annan åtgärd for att ställa sig till freds
är konstlad.
Pä frågan, hvarföre dockhemmet alldeles brister sönder,
vore onekligen lättast att svara med Noras egna svar i sista
samtalet med Helmer.
Ty hon besvarar sjelf fullständigt denna fråga.
Men Nora talar der på samma gång så likt och så olikt
den sedligt omedvetna varelse, hvars utvecklingsskeden vi
förut steg för steg följt, att mau icke gerna strax vill
tillerkänna hennes ord fullvigtig betydelse. Må vara, att det
skulle kunna på filosofisk väg ådagaläggas, att man dermed
gör henne stor orätt, samma orätt, som hon klagar öfver att
hennes far och hennes man gjort henne: ingen vill någonsin
böija behandla henne såsom menniska, ingen visar ärlig och
upprigtig vördnad för hennes egen ansvarighet — något,
hvartill hon dock har samma rätt som mannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
