Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Madam Rundholmens ålder; då ett tillfälligt återseende af ett
visst par silkesstrumpor, som ej någonsin varit framme sedan
»den der natten», lockar från mammas läppar en liten
vältalig skildring af triumferna på kostymbalen, kryddad af den
anmärkningen, att »Emmy har fått» hennes »fotter och ben»,
men »uppträda i den förtjusande drägten och dansa med
tamburinen», det kan hon nog icke fa, »stackars Emmy»,
och icke »låtsa om, att hon sett dem»: hon vet ju, »hur
ömtålig pappa är för somliga saker» o. s. v. o. s. v.
Se der, hvartill (i allra bästa fall) en blott »varning»
skulle hafva ledt Nora och Helmer, så som de af natur och
uppfostran äro danade:
Nora sjelfvisk, men med den tjelfviskhet som, mer eller
mindre stark klappar inom hvarje naturlig qvinnas bröst, som
vårdslösad och undertryckt tillintetgör, antingen qvinnans
hela personlighet, eller hennes närmaste omgifnings lycka och
heder, men som uppflyttad inom frihetens sedliga område tvärt
om skulle hafva räddat båda; och
Helmer sjelfvisk, i viss mening mera sjelfvisk än Nora,
men sjelfvisk genom ett slags slägtets egoism:
sjelfbelåten-heten af att vara man och icke qvinna, snarare än genom
någon ovanligt högt uppdrifven enskild egoism. Helmer är
typisk för hela den klass män, som bär drygaste skulden for,
att qvinnorna ej kommit till saun mensklig uppfostran utan
i stället uppfostrats till sjelfbedrägeriets oskuld. Denna klass
af män har en oklar sympati med förmågan af tro hos
qvin-nan. Ifrågavarande sympati är det enda, som sätter desse
»kloke» män i beröring med det, hvilket just fattas i deras
egen lifsåskådning. Följaktligen afguda de qvinnan just för
heunes omedelbarhet, hennes »tanklöshet», på samma gång
som ju denna oklara sympati hindras att klarna — och i
stället dag för dag allt mera grumlas — af den sinlighet,
som qvinnan naturligen väcker till lif. Korteligen: Helmer
bär mera af det manliga slägtets, än af sin egen tragiska
skuld, när han drabbas genom följderna af att ej hafva
främjat sin hustrus menskliga utveckling. Ifrågavarande det
manliga slägtets egoism har här varit fullt tillräcklig åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
