Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i någon enda väsentlig punkt få sin väg gemensam, medan
de dock om denna innerliga gemenskap båda äro så vissa,
som om att de andas. Allt kan nu föregå omedelbart inför
åskådaren, och egentligen endast infor honom. Det kommer
att vara som ett stycke verkligt lif. De kandlaude personerna
ana icke, bvad de göra eller gjort, icke förr än i
skilsmes-sans stund. Just när allt går sönder, icke ett ögonblick förr,
komma de blixtklart till att inse, huru som de småningom
samkat öfver sig tragisk skuld till sådant omfång, att deraf
hela deras föregående lifs byggnad är grusad:
mannen genom att ej hafva haft syn för qvinnans
personlighet,
qvinnan genom att i mannen hafva älskat en
personlighet, som ännu icke är till — en illusion hos henne så
genomolycklig, att den förvandlat alla hennes bästa handlingar till
förbrytelser.
Mot anläggningen af Noras personlighet, såsom sjelfva
kärnan i Et Dukkehjem, har man sökt rigta den försåtliga
invändningen: Nora är icke den samma vid sin slutuppgörelse
med Helmer, som i hela skådespelet förut.
Derpå kan svaras, först, att hon till sin
förståndsutveckling är så alldeles den samma, att hon, ännu några ögonblick
innan hon går, rigtar hela sitt förakt för den i denna scen
så ömklige Helmer mot det enda, hvari han noga taget icke
visar sig ömklig utan blott mycket trogen sina grundsatser,
om han än uttrycker det på ett uågot pinsamt flegmatiskt
sätt — när det nemligen icke uppstiger i hans tanke att
offentligen ikläda sig namn förfalskningen såsom sin egen
handling, detta, som Nora uuder de senaste dagarne gått och
väntat på såsom tillsvidare »det vidunderlige». Nora är vid
afskedsuppträdet så ovilkorligt rörande i sin förstenade harm
och sorg, emedan åskådaren vet — hvad icke Helmer vet eller
tror —, att hon verkligen ett ögonblick varit färdig att offra
sitt lif för att rädda mannen från nödvändigheten att påtaga
sig hrottet. Ty hon menar detta alldeles upprigtigt. Hon
skall i nästa stund kasta sig i »det kalla, svarta vattnet».
Hvilket icke hindrar, att hon, med sin barnsliga optimism,
sin vana att lyckas, siu sagotro (sina drömmar om »en gam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
