Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
österländska inbillning rörande delningen af lifsuppgiften
mellan könen verkligen varit en hel och allvarsam lifsåskådning,
som dag efter dag förnedrat henne till ett blott tiug: låt vara
det för honom älskligaste af alla ting på jorden, men dock
icke en menniska — icke en hans like. I samma ögonblick
hon nu icke blott anar, men vet detta, vet det med den
dödskallaste visshet, i samma ögonblick har hon ock lärt
allt, hvad derom någonsin kan läras och sägas; hvarje gnista
af qvinlig instinkt i henne har lärt henne det på en enda
sekund: något, som framställarinnan af Nora måste i
att göra omisskänligt, om icke hela skådespelet skall brytas
sönder genom uppförandet. Slutscenen i Et lik-
nar en sådan stund under ett åskväder, då blixtarne skära
igenom hvarandra och belysa föremålen i ett förut dunkelt
rum så förfärande starkt, att ingen särskild omsorg erfordras
för att påminna oss, att vi verkligen se. Nora är här
visserligen hela den föregående handlingens korus, genom de
allmänna sanningar hon till sist uttalar, men derföre, att hon
i och med det samma som hon utsäger dem sjelf får veta
dem, och att de fullständigt förvandla hela hennes framtid.
Yid ett sådant tillfälle talar man, i fall ej orden qväfvas af
känslorna.
Att åter Nora kan tala, med allt hvad hon i detta
ögonblick bär på, sammanhänger med något, som redan i början
af vår granskning antyddes. Helmer har alltid misstagit sig
i sin uppfattning af Nora såsom en företrädesvis »vek» natur,
dertill förledd dels af hennes yttre, dels af det hos män ännu
vanliga hustruidealet, som består af idel vekhet, och hvilket
en god äkta man plägar anse som en pligt att ständigt i
någon mån återfinna hos sin egen hustru. Men Nora har i
sjelfva verket ganska litet af detta. Hon har en mycket mera
stark än vek känslighet; något som alla hennes handlingar
visa. Och låt qvinnor i allmänhet verkligen komma till att
handla, så skall man i otaliga fall få röna samma
öfverrask-ning. Vekhet är oftast ingenting annat än tillintetgjord
handlings- och tankekraft.
Att Nora vid detta tillfälle kan tala (icke storma, utan
säga hvad som föregår inom henne), är ett uttryck af, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
