Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon, redan under de få gångna Ögonblicken efter omslaget,
börjat i någon mån lefva af de nya tankarne i det tunga
framtidslif bon väntar sig, men der hon ock hoppas möjligen
kunna väuta sedlig upprättelse. Och emedan det varit hél
hängifvenbet i hennes starka känslor för denne man, en
hän-gifvenbet hvaraf kunnat varda verklig kärlek, om ej hans
lifsåskådning omöjliggjort det, så kan hon nu uppfylla sin
närmaste pligt både mot sig sjelf och honom, säga ut allt,
äfven det hårdaste, och utan våldsamhet eller förvirring i
uttrycket —; fast hon vet, att till ätt resa upp det kullslagna igeu,
uppfostra honom, helga hela förhållandet, sakuar hon sjelf
den rätta uppfostran. Hon har i sitt ursprungliga skaplynne
stark hängifvenbet. Men derför kan hon nu också gå bort,
när hon vet qvarstannandet vara att förstöra sig och de
andra. Hon var för en halftimme sedan en om sig sjelf
omedveten varelse, sådana våra nu gällande familje- och
samhälls-föreställningar, vårt uppfostringssätt och vårt sällskapslif utan
återvändo utbilda klase efter klase, så att hvar eller hvar
annau häck i vår sociala trädgård står blommande deraf.
Hela slutuppträdet i Et Dukkehjem är en sådan ung qvinnas
uppvaknande ur förtrollningen och ingående till det verkliga
lifvet. När hon »talar ur sig» för Helmer, är hon ej längre
»i den sofvande skogen». Hon har nu för första gången i sitt
lif sjelf förnummit inom sig möjligheten af verklig kärlek,
känt personligheten, känt kyskheten röra sig allsmägtig inom
det bräckliga höljet af en dödlig varelse; hvadan hon
egentligen nu först lefver — icke blommans eller fogelns lif, utan
qvinnans-menniskans. Men ifrågavarande lif fans der förut,
ehuru aldrig förut väckt.
Man har, efter min tanke, nästan alltid skjutit något
förbi målet i omdömena om Et emedan man icke
vågat tro ämnet vara så allmänmenskligt, som det är.
Man misstager sig t. ex., när man tror Ibsen hafva velat
göra Helmer förhatlig. Han har lika litet velat göra något
sådant med vare sig Helmer eller Nora, som Atterbom velat
göra sin Astolf eller Felicia, Milton sin Adam eller Eva till
föremål för hat:
Nej. Hvad Ibsen velat göra och gjort förhatligt, är Hel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
