- Project Runeberg -  Ibsen och äktenskapsfrågan /
106

(1882) [MARC] Author: Urban von Feilitzen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ut i nyttig verksamhet, låter honom ensam hetas hafva
uträttat allt det, der i sjelfva verket hon varit den ledande,
skaffar honom sålunda stort anseende och ökar äfven
förmögenheten så betydligt, att hon efter mannens frånfälle kan
använda hela det ursprungliga beloppet till grundande af ett
räddningshem för den kringliggande ortens behof, och som
skall bära hans namn. Hon har äfven kunnat uppfostra sin
son och försörja sig sjelf utan att röra vid de penningar
mannen fört i boet: priset vid den menniskohandel, der hon
sjelf var varan. Hon har således gjort allt, och mer än allt,
hvad samhället i ett dylikt fall plägar uppställa såsom
fordran. Men sjelf har hon gått under, förlorat sin tro på
lifvet, förlorat alla sina stöd. Ty när en qvinna kränker sin
qvinliga varelses oförytterligaste kraf, och ej sedan omvändelse
sker i just denna sak, så är hon förstörd. Ingenting annat
än omvändelse och fullständig brytning kunde här försona den
etiska lagen, som är den samma som skönhetens. Ingenting
annat. Ty här var ej kärlek grunden för förbindelsen, den
enda grund, som någonsin kan göra en sådan förbindelse till
annat än brott. Der kärlek är grunden, der slutar det som
i Peer Gynt. Och der är en tålig väntan intill lifvets gräns,
och äfven bortom denna, endast skönhet och sanning. Det
andra — att offra sig för namnet och icke saken — är
afgudaoffer, hvaraf all en menniskas lifskraft blott försinar,
hela hennes individualitet del för del utplånas och hon till
sist är vorden »ett salt som mist sin sälta».

Sonen, målaren, som vistats i Paris, har antagligen
varit den, som först gifvit anledning till att den »moderna»
vetenskapliga, troligen äfven materialistiska och pessimistiska,
literaturen införts i huset. Och Fru Alving finner just
ingenting kunna invändas mot Osvalds nya böcker. Snarare
är det, som om hon der hörde röster såsom ur sitt eget
uttärda inre. Derför bläddrar hon icke ogerna i de häften, som
ligga framme, får ofta upp något, som nästan tyckes vara
skrifvet för hennes räkning. Sonen säger henne att detta är
hvad man nu tänker ute i verlden — ej längre fordrande ett
sammanhang med ljus i. Sammanhang, tanke, följdrigtighet
vet man nog reda på, men vet dem ock föra till tröstlösa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/foouibsen/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free