Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det enda ljusa skalden unnar oss, är att i detta
ögonblick solen belyser det stora, nordiska fjordlandskapet i
bakgrunden, som förut bela tiden legat halfskymdt i regn,
såsom skulle taflan säga: tro på den högre, strängare
lifsåskåd-ning, som din ensliga hembygds natur indrömt i din varelse,
tro din personlighets idealer och — hela verkligheten
en gång ljusna! Den sjuke ser det icke, utan tigger
sinnes-slött: »Solen. — Solen». Modern ser det icke; hon ser blott
sin sons elände. Men du ser det.
Denna dikt lemnar såsom sådan mycket att önska, dels
emedan den, genom det på slutet tillkomna (det fysiologiska
ödet) får två ämnen i stället för ett, dels för det ihållande
mörkers skull, hvarmed den hela tiden igenom plågar oss.
Men derom är icke här fråga. Min uppgift inskränker
sig till att något hjelpa läsaren vid återfinnandet af skaldens
lifsåskådning, nemligen i hvad som rör förhållandet mellan
könen. Det redan sagda kan då vara nog. Vid fÖrnyadt
genomtänkande af Gengangere skall man finna, att här är
ännu ett spjutkast mot alldeles samma mål som några gånger
förut. Sättet torde denna gång varit ändå mera negativt än
i äldre dikter, och kanske skall det åtgå någon tid att förvissa
sig om, från hvilket håll man blifvit träffad. Först sedan denna
tvekan är slut, skall man fa röna, huru eftertryckligt sjelfva
skottet varit och att, livad än må sägas om vapnets sällsamma
form, det är smidt vid välkänd härd, och vid den renaste
idealitets eld, liksom alla föregångarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
