Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen: En Folkefiende - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
despelet motståndarne till det rätta ej ohjelpligt
hemfalla under någondera domen: idiotism eller
bofaktig-het —, i hvilket fall intrycket af konflikten icke vore
humor. Uppslaget med afseende å det faktiska
(helsovattnets tillstånd) är ju ett vetenskapligt. Ja, doktorn
har icke ens förmått åstadkomma det sjelf utan vädjat
till universitetet. Alla dessa småstadsbors ganska
naturliga egenytta har en mägtig skyddspatronessa:
okunnigheten; och, till detta helgon uppgå naturligtvis nu ur
deras hjertan de mest bevekliga böner om, att man
icke må bli nödgad tro, det man icke kan se.
Infu-sorier äro icke just några påtagligt öfvertygande
sakförare för pligten att afsäga sig sin årsinkomst. Der
finnes visserligen blott en, gamle Mörten Kiil, som är
alldeles viss i sina fäders tro. Men han är — trots
sin ställning af förbisedd och undanknuffad — dock
ingenting mer och ingenting mindre än det öfriga
samfundets klimax i just denna okunnighetsdyrkan. När
han skrockar och muttlar af välbehag öfver doktorns
»abespil» med bolagsmän, stadsfullmägtige,
tidningsredaktion, ja sjelfve borgmästaren, åt detta, »det bedste»
han »hört», att skaffa dem på halsen stora hjordar af
djur, hvilkas enda kända egenskap är att vara osynliga;
då är han ej så ensam i sitt slag, som det låter.
»Grævlingen» är blott genom sina enstöriga vanor
(eller till graden) en starkare tros- eller otroshjelte, än
öfver hufvud »det beståendes män.» Han står för sin
del alldeles stilla, ytterst till höger. Midtöfver på
andra sidan är hans motsats, tidningsredaktören Hovstad,
rörelsens och upplysningens förkämpe på platsen; under
borgarmötet vädjar också doktor Stockmann gång på
gång till dennes fritänkaresamvete. Men Hovstads tro
på framåtskridandet är, vida mer än han sjelf någonsin
föreställt sig, tron på att han af sagda tro skulle kunna få
sitt uppehälle. I samma mån motsatsen klarnar för
honom, närmar han sig med en förvånande fart Mörten Kiils
tillit till »den gamla goda tidens» föreställningssätt;
och Hovstads rabulistiske medarbetare, Billing, slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
