Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen: En Folkefiende - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO HENRIK IBSEN.
3.
Femte akten, der doktorns egen personlighet
egentligen kommer till utveckling, der han har att välja
mellan annullerandet af den gamle garfvarens välkomna
testamente och det, att bära sig åt så, som man
önskar och hoppas af honom; der han för första gången
ansättes af en verklig frestelse att låta pruta med sig;
der det nemligen har väckts fråga om Katrines och
om barnens säkra räddning ur svält och elände genom
»några beklagande ord» från honom, några få ord
om, att han möjligen misstagit sig, att möjligen
vetenskapen tör kunna hafva några andra utvägar för
förebyggande af helsovattnets skadliga inverkningar, än
de af honom påyrkade radikala, denna akt är —
ehuru den väl lär oftare komma att framlocka tårar
än löjen — äfven i grund humoristiskt planlagd. »Den
frisindede opinion» och »den kompakte majoritet»,
representerade af Hovstad och Aslaksen, äro de som
i rätta stunden komma doktorns ’■ samvete till hjelp.
Deras förslag (att inslå en vinstgifvande krokväg, samt
att alla tre mellan sig dela ansvaret, som »alltid
mind-sker for den enkelte, når han har andre med sig»)
gör, att hans tunga seger med ens går som en dans,
att hans ärliga själ åter får lära känna sin spänstighet.
Nyss förut har han sagt till den mägtigaste frestaren,
gubben Mörten Kiil, i hvars händer han funnit de
sinas öde ligga: »Når jeg ser på Dem, så er det, som
jeg så fanden selv». Nu ser han i honom blott den
gamle stupide »grævlingen». Och det är snarare jubel
än smärta i de tre stora: »nej, nej, nej», som han
ritar ned på sitt visitkort och skickar gubben.
Akten är full af vexlande stämningar, harm, vemod,
komik, ömhet och allvar. Man lär sig allramest här
att hålla af skådespelets hufvudperson, emedan man i
denna akt närmare än någonsin förut göres bekant
med Tomas Stockmanns känslighet, ja äfven
svagheter, eller öfver hufvud med den rika mångfald af in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
