- Project Runeberg -  Realister och idealister. Tidsteckningar / 1 /
35

(1885) [MARC] Author: Urban von Feilitzen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen: Vildanden - 3

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VILDÄNDEN.



35

fast i sin ordning med en eldigare, djupare begåfning.
Man borde få omsorgsfullare uppfostran. Naturen
har emellertid en sådan der outrotlig drift att försöka
liksom läka sina egna sår. Hvarje naivt vittnesbörd
derom i ett konstverk hör till kännemärkena på dess
äkthet. För öfrigt är det icke Relling ensam, som
här har rätt i sitt omdöme om gubben Ekdal.
Gregers’ svar kommer sanningen minst sagdt lika nära,
fast från en annan sida: »Han har alle sine dage
været en månd med barnesind; det er det, De ikke
skönner». Om man jemför den i sticket lemnade
åldringens kanske till hälften vidskepliga uttryck: »Det
er hævn i skogen!» »Skogen hævner. Men jeg er
ikke ræd alligevel!» — med hufvudmannens i firman,
grosserer Werles sansade yttranden: »Kendsgerningen
er nu den, at han blef dömt og jeg frifunden».
»Fri-findelse er frifindelse» —, så tör hända löjtnant
Ek-dals betyg om fäaktighet skall slå ur brädet den större
brottslingens betyg om klokhet, nemligen inför en
Öf-verrätt. Det är hvarken doktor Relling eller den
middagsätande allmänna opinionen hos grosserer Werle,
som utgör sista instansen. En landtlig Hamlet, ett
sådant slags tafatt engel söm Gregers, är sannolikare
medlem af högsta domstolen.

De tveeggade förhållandena återkomma för öfrigt
vid jemförelser mellan andra bland de uppträdande.
Fru Sörbv, på hvilken nästan hvarje mansperson i
stycket har fått sina skäl att för egen räkning göra
vissa närgångna anspråk, är, trots sin praktiska metod
att sjelf berätta allt »som man med någon grund
kunnat hafva att säga om henne», alls icke
aktningsvärdare, nej antagligen en god del jnindre aktningsvärd,
än Gina, som har motsatta metoden, men mest
derför, att hon, »ved gud, næsten glemt disse her gamle
-intrigerne». Och Gina har verkligen varit så strängt
upptagen under den senaste femtonårsperioden, att
hon nästan kan sägas haft rättighet att glömma dem.
Hon har, .som hon sjelf förklarar, varit litet mer »kon-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:37:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fooureal/1/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free