Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg: Giftas - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-65
AUGUST STRINDBERG.
närligt och skaldiskt begåfvade naturerna, såsom den
ifrågavarande diktarens egen.
Det slår aldrig fel, att när någon af dessa nöjer
sig med att tala sitt eget språk samt utbildar sig till
att göra det allt mer och mera fullkomligt, så öfvar
han ett bestämdt inflytande — godt och ondt — på
sin samtid, och dermed i någon mån på
mensklighetens hela utveckling.- Konstnären eller skalden har
till syssla att klart afspegla lifvet, icke att ställa sig
sjelf bredvid och förklara det, ty det skall spegelbilden
göra. Om man — såsom i förordet till Giftas sidan
34 — vill kalla detta »att vara Moses på berget och
tala tungomål med ett blått skynke öfver hufvudet»,
så är ju sjelfva frasen mycket lustig. Ty det tillhör
företrädena i en objektivt rik diktargåfva, som
författarens, att äfven säga qvickheter mera konstnärligt
fristående och med muntrare okynne i än
hvardags-menniskornas. Men i sak har han med sitt påfluget
roliga infall sagt, antingen — ingenting eller ock —
någonting origtigt. Så ofta som skalden August
Strindberg sjelf bär objektivitetens blå skynke öfver sina
yttranden, ja helt visst med hvar enda rad, ända från
början af hans märkliga uppträdande, der han för
tillfället lyckats stäfja sin predikosjuka, böjt sig inför sin
egen stora naturbegåfning, sett, hört, känt och
återgifvit, varit — med ett ord — diktare, med hvar
enda sådan rad har han uträttat något. Med sina
inskjutna förklaringar åter, har han suddat ut så
mycket som han möjligen hunnit af den verkan han förut
åstadkommit. Och, tyvärr, gifves det ytterst få af
hans dikter, der icke suddet kommit med. Det får
vanligen i sista afdelningen af arbetet trycka sitt märke på
förut skarpt karakteriserade och klart åskådliggjorda
bilder. Så har redan en del stort historiskt anlagda
skådespel och berättelser genom sina senare akter eller
kapitel preglats till ett slags underligt mellanting af
mästerverk och skolpojk-kria. Läsaren börjar numera
snart på vissa stilistiska vändningar i texten igenkänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
