Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enleveringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trofast och innerligt till ditt bröst, att om man vill
rycka dig ifrån mig så skall jag dö deraf. Ty någon
annans än din . . . det kan jag aldrig blifva.»
»Men om denne man?» . . .
»Om han också, hvad vi ju icke kunna tänka oss,
skulle än en gång taga mig, så se här, min
älskling, huru jag skulle veta att häfda hvad jag
känner och tänker för dig. Aldrig skall jag lefvande
falla i hans armar.»
Och den trofasta flickan drog fram en flaska ur
sin barm och visade Edgar.
»Ser du denna flaska, den har jag fått af onkel,
och skulle, det Gud förbjude, en gång till jag falla i
hans våld, så vore en tår ur denna flaska nog för att
befria mig för alltid från skymf och vanheder.»
»Ellen, min älskade Ellen, men jag skyddar dig
mot alla, mot hela verlden, ja mot honom, men kasta
bort denna flaska, du gör mig rädd med den.»
»Vill du då heldre se mig vanhedrad än död! Vill
du icke heldre se mig som dödens brud än som en
annans? hvad säger du, min älskling.»
»Jag säger att jag älskar dig så högt, så starkt,
att jag känner mig himmelen så nära, att jag vet att
det är en synd att ens i sin djupaste tanke tänka på
döden för egen hand. Men skulle Gud pröfva oss så
starkt, så låt det då i Herrans namn ske. Men nu
hafva vi annat att tala om, min egen flicka; se på
stjernorna som tindra derofvan, se på månen som
glittrar som en stor silfversvan i det blå hafvet
deruppe; det tyckes mig, jag vet inte hvarför, som om
de hviskade hopp och förtröstan till mig. Det är som
om stjernorna hviskade, att liksom vi tindra år från
år och mulna dagar komma emellan, så dagen derpå
glimma vi dock lika skönt, och den kärlek, som har
himmelens eld i sig, den slocknar aldrig.»
»Eller kanske hviska de ock, min egen Edgar,
att här är det mörkt och dystert, men det är derför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
