Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra kärvarna. Av Maria Friman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De fyra kärvarna
51
Stensson med ett litet skratt, "och som huset
inte står i någon körväg, vill jag lova detta".
Det hade gått några år från denna dag.
Allt-ibland hade Ronald skrivit hem, även sedan hans
mor fått sluta, men dessa brev voro alltid korta,
och aldrig talade han om sig själv eller vad han
förehade.
"Det blir säkert aldrig något med den
pojken", brukade Stensson säga, när han läst något
brev från honom, "ty han duger rakt till
ingenting, och vek och spinken är han som en flicka.
Så länge hans föräldraarv räcker, går det väl an,
men sedan kommer han nog på kommunen. Jag
har inga skyldigheter mot honom". Ja, så talade
och tänkte styvfadern.
Nu var det höst. Naturen hade klätt sig i sin
gula sorgdräkt, och himmelens skyar gräto kalla
tårar, som icke gåvo någon vederkvickelse åt
den frostiga marken. Ute på en lång gång i
trädgården gick godsägare Stensson fram och åter
över de gula löv, som höstvinden piskat ned.
Hans förr så gladlynta och friska men nu dystra
och tärda ansikte harmonierade med höstens
mörker och rusk, och det såg ut som om hans
inre var i uppror.
"Pappa", ropade en röst bakom honom, och
när han vände sig om, kom hans äldsta dotter,
Dagmar, emot honom. "Du skall genast komma
in, pappa", sade hon, "ty kantor Wall är här
och vill tala med dig". Stensson såg med en
mörk, ogillande blick på sin dotters modernt
och oråligt utstvrda dräkt.
"Skall du på bal eller bröllop?" frågade han
i skarp ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>