- Project Runeberg -  Förbundsfacklan : illustrerad missions- och julkalender / Adertonde årgången. 1936 /
92

(1939)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patron Larsson och hans dräng. Av J. G.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nu tillbragte omkring ordet. De glömde tiden, de
glömde allt, utom Jesus Kristus, som var dem
nära och fröjdade deras hjärtan. I övermåttet av
sin glädje hemburo de i bön Herren tack och lov
för den frälsning, de gemensamt erfarit. Därvid
bådo de även om frälsning för honom,
husfadern, som ännu vandrade i mörkret.

Samma afton hade Larsson rest bort i ett
ärende till grannsocknen och väntades ej hem
förrän sent. Av en tillfällighet, eller rättare
genom Guds skickelse, slapp han emellertid resa
så långt som ämnat var utan återkom ganska
snart. Då han ej fann någon av de sina i
vardagsrummet och ej i salen, steg han in i sonens
rum, i hopp om att finna dem han sökte, men
där möttes han av en syn så ny och ovanlig, att
han ej rätt visste, om han drömde eller var
vaken. Han såg sin hustru och sina barn
knä-böjande bedja tillsammans med drängen.

Vid hans inträde var det Gotthard, som bad.
Han bad om sin faders frälsning på ett sätt, som
gjorde, att patronen glömde avlägsna sig, såsom
han först tänkt. Han stod som fastnaglad av det
han hörde och såg. Sonens varma bön grep
honom djupt. Snart började den arme mannen
skälva. Det föreföll honom, som om hans sista
stund var kommen, och att en avgrund
öppnade sig mellan honom och de bedjande. I sin
ångest ville han över till andra sidan, men hans
onda samvete tycktes honom vara så tungt, att
han ej förmådde röra sig.

När Gotthard omsider slutat bedja, stodo alla
upp. Anna skyndade därvid fram till sin fader,
slog armarna om hans hals och utropade med
bruten stämma:

”Älskade pappa, jag vet, att du är olycklig!”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:37:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/forbfac/1936/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free