Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnesstenar uppresta under min levnadsvandring i 70 år. Av K. V. Karlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjärtan, och Gud tog ut många vittnen från den
kursen, av dem fyra missionärer, tre för Kina och en för
Zulu. De tre kinamissionärerna ledo martyrdöden år
1900. Mot slutet av kursen talades det mycket om fält
och kamrater. Jag bekymrade mig ej om detta, vilket
jag även sade till styrelsen. Patron Hedin svarade: ”Ja,
då sänder vi dig till södra Uppland. Vi har en kallelse
därifrån efter manliga evangelister. Så får du Ekdahl
(en äldre kursdeltagare) till kamrat.” Jag var fullt
belåten med allt, och efter avskilj ningen begåvo vi oss
i väg till Uppland. Nu prövades vår kalleses
verklighet på allvar och om vi ville gå i tro, även om fältet
var hårt. Prövningar korrimo för oss båda. Jag var
mera glad och livlig och såg allt i ljust. Kamraten
var tungsint och såg allt i mörkt.
Det var före jul, då inga möten kunde hållas. Min
kamrat beslöt att resa till Stockholm till sin bror över
julen, och jag blev inbjuden att stanna i det hem, där
vi hade vårt högkvarter. Jag var mycket frestad att
draga mig tillbaka och resa hem. Jag ansåg, att jag
kunde vara till större nytta, om jag arbetade med mina
händer och vittnade om Herren på söndagarna såsom
förr. Jag hade sju kronor i min kassa, och det räckte
just till biljetten hem. Men så hände sig, att en fattig
broder kom till oss. Han vandrade i tro och var på
en predikoresa till norra Uppland. Han bad Gud om
respengar såsom tecken på att han skulle resa. Då sade
Gud till mig, att jag skulle ge honom fem kronor, ty
det var vad hans resa kostade. Det blev kamp för mig.
Detta var ju mina respengar hem! Jag fick ej någon
ro, förrän jag lydde och gav honom fem kronor.
Min kamrat kom tillbaka, men lika hårt var det, och
inga kallelser hade vi. Vi bådo och kämpade men sågo
ingen ljusning. Så en dag fick min kamrat ett brev
från sitt hem, att hans far låg mycket sjuk, och han
måste ofördröjligen resa hem. Han reste strax. Nu stod
4 — Förbundsfacklan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
