Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen efter mitt första år i Kina. Av C. Silfwerbrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kapellet i Hunyiian.
ran. Att maten smakar, behöver icke sägas. Efter maten
en kort morgonbön, och så börja lektionerna. Vi se
dem gå, de flesta av dem, till sina lärare, och många
kanske mumla på de första kinesiska ordspråk de lärt
sig. ”All vår början bliver svår” (”Peh-si-t’eo-nang”).
Ja, väl inkommen till sin lärare, är det väl mer än
en, som tänkt: ”Det går inte!” Men så kommer det
från honom lugnande: ”Var icke rädd för att det går
sakta, men var rädd för att stå still”
(”Puh-pa-man-chi-p’a chan”). Så omväxlar dagen med läsning för
lärare och studier på rummen. När klockan nått 4 em.,
lägges boken åt sidan, och en välbehövlig
motions-timme kommer. Sedan kvällsmat och någon timmes
läsning, och så är dagen slut.
Så går dag efter dag. De utkomna få fira sin första
jul i främlingslandet. Visst känns det svårt, men allt
göres ju för Jesus, som kallat oss. Upplevelserna skifta,
men dag lägges till dag. Så kommer en dag ett brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
