Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fanns intet ljud som kunde uttrycka den. Han
nödgades då gå utom gränserna för sitt språkförråd.
Och om han uppfann n}^a ljud för att förklara vad han
menade, så skulle kamraterna icke förstå vad det
betydde. Han måste ta sin tillflykt till miner och
åtbörder, varigenom han så vidt möjligt var klargjorde
sin tanke och på samma gång upprepade det nya
ljudet om och om igen.
På detta sätt växte vårt språk. Med de få ljud vi
ägde voro vi i stånd att tänka någon smula längre
än dessa ljud sträckte sig, och därmed följde behovet
att uppfinna nya ljud för att uttrycka nya tankar.
Emellanåt kunde det också hända att våra tankar
togo ett alltför långt steg framåt före ljuden, att vi
rent av kunde få abstrakta idéer, om också dimmiga
och oklara, vilka vi omöjligt kunde uttrycka för andra.
Språket utvecklades icke fort på den tiden.
Ni kan tro mig då jag säger, att vi voro mycket
enfaldiga. Men vi kunde en hel hop saker som man icke
förstår sig på i våra dagar. Vi kunde vrida på öronen,
spetsa och sänka dem igen efter behag. Och vi kunde
lätt krafsa oss på ryggen mellan axlarna. Vi kunde
kasta sten med fötterna. Det har jag gjort
flerfaldiga gånger. Och för övrigt kunde jag också stå
med raka knän, luta överkroppen framåt och beröra
marken — icke med mina fingerspetsar, utan med
armbågarna. Och i fråga om att plundra fågelbon!
Jag önskar bara att det tjugonde århundradets
pojkar kunde ha sett oss. Men vi hade inga
äggsamlingar. Vi åto upp äggen.
Jag kommer ihåg — men jag går historien i
förväg. Först måste jag berätta om Hängöra och om
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
