Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
made ut ur våra hålor, och vi beskådade märkena som
Sabeltands klor hade gjort i den skrovliga klippau
— alla snattrande på en gång. En av de bägge jagade
som hade tagit sin tillflykt till dubbelhålan var en
halvvuxen yngling. De kommo helt stolta ut från
sitt gömställe, och vi samlades omkring dem i
beundran. Men den halvvuxnes mor knuffade sig fram
mellan oss och kastade sig över honom i ursinnig vrede.
Hon gav honom örfil på örfil, slet honom i håret och
skrek som en dämon. Hon var en stor och stark
varelse, mycket hårig, och den tuktan hon gav sin
son väckte hela församlingens förtjusning. Vi tjöto
av skratt, vi måste stödja oss på varandra, vi rullade
oss på marken av förtjusning.
Oaktat den ständiga fruktan som rådde bland oss
voro vi alltid mycket benägna för skratt. Vi hade
en stark känsla av humor. Och vår munterhet var
gigantisk. Vi lade aldrig band på den. Aldrig
någonting halvt i den vägen. Då någonting roade oss,
uppskattade vi det genom riktiga konvulsioner av
skratt, och de enklaste och simplaste saker voro
roande i våra ögon. Vi voro grundliga skrattare, det
kan jag säga er.
På samma sätt som vi bemötte Sabeltand
behandlade vi alla djur som kommo till byn. Vi bevarade
våra vägar och dricksplatser för oss själva genom att
göra livet surt för de djur som passerade eller förirrade
sig in på vårt närmaste område. Vi kunde icke kämpa
som de; vi voro sluga och fega, och det var vår
slughet och feghet jämte vår oerhörda benägenhet för
rädsla som hjälpte oss att behålla livet oaktat den
fruktansvärdt fientliga omgivningen.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
