Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någonting som Eldfolket därborta i nordost ännu
icke hade uppnått. De voro utan hundar, det visste
jag genom egna iakttagelser. Men nu skall jag tala
om, hur Hängöras glupskhet möjligen höll tillbaka
vår sociala utveckling för många generationer.
Västerut från våra hålor låg ett stort moras, men
åt söder fanns en sträcka av låga, klippiga höjder.
Dessa besökte vi mycket sällan av två skäl. För det
första fanns där ingen föda av det slag som. vi åto;
och för det andra voro dessa kullar fulla av hålor,
där blodtörstiga djur hade sina bon.
Men en dag gåvo Hängöra och jag oss av till
kullarna. Vi skulle aldrig ha gjort det, om vi inte hade
retat en tiger. Skratta inte! Det var gamle
Sabel-tand själv. Vi voro i fullkomlig säkerhet. Tidigt
på morgonen träffade vi händelsevis på honom i
skogen, och från vår säkra tillflykt högt uppe i ett träd
snattrade och skreko vi ner till honom vårt misshag
och vårt hat. Från gren till gren och från träd till
träd följde vi efter högt över hans huvud, höllo ett
infernaliskt oväsen och varnade alla skogens
invånare för att gamle Sabeltand var i annalkande.
I alla händelser förstörde vi totalt jakten för
honom. Och vi gjorde honom ilsken så att det förslog.
Han morrade åt oss och piskade med svansen, och
emellanåt stannade han och tittade helt lugnt upp på
oss en god stund, som om han i sitt sinne funderade
på något sätt att komma åt oss. Men vi skrattade
bara och bombarderade honom med kvistar och
smågrenar.
Detta var en vanlig sport inom horden. Ibland
kunde halva antalet av dess medlemmar följa efter
6S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
