Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rämnan större. Detta tilldrog sig långt fram på
sommaren, då vi hade fått bättre hull på grund av
rikligare föda. Sedan vi väl hade kommit på den
tanken att utvidga mynningen, arbetade vi därpå med
ursinnig iver.
Först bearbetade vi den spröda klippan med våra
fingrar tills naglarna bräcktes, men så kom jag
händelsevis på den tanken att ta ett trästycke till hjälp.
Det gick bra. Men det gick också illa. Tidigt en
morgon hade vi skrapat löst en hel hop grus ur
klippväggen. Och jag sköt ut alltsammans över
öppningens rand. I nästa ögonblick hördes ett rasande tjut
där nedifrån. Vi behövde alis icke se efter vem det
var. Vi kände endast alltför väl igen rösten. Gruset
hade träffat Rödöga.
Vi hukade oss bestörta ned i hålan. En minut
därefter var han utanför ingången, stirrade in på oss med
sina inflammerade ögon och rasade som en dämon.
Men han var mycket för stor. Han kunde icke
komma in till oss. Plötsligt försvann han från öppningen.
Detta var misstänkt. Efter allt vad vi hade oss
bekant om vårt folks natur borde han ha stannat och
uttömt sin vrede. Jag kröp fram till öppningen och
tittade ner. Han stod just i begrepp att klättra upp
på nytt. I den ena handen höll han en lång stör.
Innan jag kunde gissa mig till vad han ämnade göra,
var han tillbaka utanför vår håla och stack ursinnigt
efter oss med stören.
Hans stötar voro fruktansvärda. Vi kunde mycket
lätt ha blivit av med våra inälvor. Vi klämde oss
tätt intill sidoväggarna, där vi voro nästan utom
räckhåll. Men han träffade oss då och då med sitt in-
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
