Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi färdades av och an mellan vårt träd och träskets
mynning.
Och så en dag sprang hon icke undan för oss. Hon
inväntade vår ankomst och uppgav milda och
fridsamma ljud. Men vi kunde icke komma henne nära.
Då hon tyckte, att vi närmade oss för mycket, rusade
hon plötsligt i väg, och först då hon befann sig på ett
säkert avstånd, lät hon åter höra de milda utropen.
Så fortgick det i några dagar. Det tog lång tid att
bli bekant med henne, men slutligen var det gjort,
och hon deltog emellanåt i våra lekar.
Jag tyckte om henne från början, hon hade ett
högst behagligt yttre. Och hon var mycket mild.
Hennes ögon voro de mildaste jag någonsin har sett.
Häri var hon fullkomligt olik alla övriga, både unga
och gamla kvinnor bland horden, ty de voro riktiga
furier till sin natur. Aldrig uppgav hon några häftiga
och ilskna skrik, och det tycktes ligga i hennes natur
att hellre fly för obehag än stanna och slåss.
Mildheten, som jag nyss nämnde, tycktes
utströmma från hela hennes varelse. Detta kom sig av
hennes behagliga utseende, såväl till ansikte som gestalt.
Hennes: ögon voro större än hos de flesta andra av
hennes släkt, och de lågo icke så djupt; ögonhåren
voro längre och mera regelbunda. Och näsan var
icke så platt och så tjock. Den hade rent av en
upphöjning på midten och näsborrarna öppnade sig nedåt.
Hennes framtänder voro icke stora, ej heller var
hennes överläpp lång och nedhängande eller hennes
underläpp framskjutande. Hon var icke mycket hårig,
utom på utsidan av armarna och benen och över ax-
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
