- Project Runeberg -  Före Adam /
100

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kallar Långsjön. Vi tillbragte någon tid vid sjöns
övre ända, där vi funno rikligt med föda. Men så
en dag stötte vi i skogen på den traktens Trädfolk.
De voro ingenting annat än vilda apor. Och ändå
voro de icke mycket olika oss. Visserligen voro de
mera håriga, deras ben voro något mera vridna ocli
knotiga, deras ögon litet mindre, deras halsar litet
kortare och tjockare, och deras näsborrar litet mera
lika hål i en insjunken yta. Men de hade intet hår i
sina ansikten och ej heller på flatsidan av sina händer
och fötter, ocli de hade ungefär samma språkljud som
våra, med nästan samma betydelse. På det hela taget
voro Trädfolket och de våra icke mycket olika.

Jag upptäckte honom först — en liten skrumpen
och förtorkad gammal stackare, skrynklig, surögd
och ömklig. Det var naturligt att vi skulle anfalla
honom. I vår värld fanns det ingen sympati mellan
olika arter, och han var icke av samma art som vi.
Han var Trädman, och han var mycket gammal.
Han satt vid foten av ett träd — det var tydligen
hans, ty vi sågo ett illa medfaret näste däruppe bland
grenarna, där han antagligen sov om nätterna.

Jag visade Hängöra på honom, och vi störtade dit.
Han reste sig för att klättra upp i trädet, men han
var för långsam i vändningarna. Jag fick tag i hans
ben och drog ner honom igen. Och sedan fingo vi
roligt. Vi nöpo honom, drogo honom i håret, klämde
hans öron ocli stucko honom med störar, skrattande
med ’full hals så att tårarna strömmade ur våra ögon.
Hans vanmäktiga vrede var så j^tterligt löjlig. Det
var verkligen komiskt att se honom bemöda sig att
blåsa eld i sin ungdoms kallnade aska, att återupp-

ioo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:38:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/foreadam/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free