Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro vanmäktiga åskådare. Kvinnorna skreko och
snattrade, och männen dunkade sig på bröstet i
van-mäktigt raseri. Bredkäk var särskilt uppretad, och
lian kvävde visserligen yttringarna av sin vrede, när
Rödöga nalkades, men icke i samma grad som de
andra.
Vad mig beträffar spelade jag ingen modig roll.
Jag vet att jag alis icke var någon hjälte. Och vad
skulle det för övrigt ha tjänat till, om jag hade givit
mig in i en strid med Rödöga? Han var ett mäktigt
odjur, en djävulsk dämon, och det fanns ingen
möjlighet för mig att mäta mina krafter med hans. Han
skulle genast ha dödat mig, och situationen hade varit
oförändrad. Snabbfot skulle han ha fångat innan
hon uppnådde hålan. Jag kunde således icke heller
göra annat än se på i hjälplöst raseri —• och för övrigt
hålla mig ur vägen och lägga band på min vrede, då
han kom i närheten.
Timmar gingo. Det blev sent på eftermiddagen.
Och jakten fortgick beständigt. Rödöga tycktes ha
bestämt sig för att trötta ut det byte han förföljde.
Han hetsade henne med berått mod till döds. Efter
långa timmars jäktad flykt började hon tröttna, hon
förmådde icke längre hålla ut lika ihärdigt som förut.
Det var då hon började gå ut på de smalaste grenarna,
dit han icke kunde följa efter. På detta sätt skulle
hon ha kunnat få andrum, men Rödöga var djävulskt
slug. Han kunde icke följa efter henne, men han
jagade henne vidare genom att skaka ned henne. Med
hela sin tyngd och styrka gungade han grenen av och
an, tills han slungade henne därifrån, så som man
slänger en fluga från en pisksnärt. Första gången
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
