- Project Runeberg -  Före Adam /
141

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pen och han grinade ilsket emot mig. Och han
vrickade min axel så att jag hade men av det under hela
mitt återstående liv.

I samma ögonblick inträffade någonting. Utan
föregående varning. En stor kropp slog ned på oss
fyra, där vi lågo sammansnärjda. Vi skilj des åt och
rullade omkring, och överraskningen gjorde att vi
släppte våra grepp i varandra. I samma ögonblick
som stöten kom uppgav Bredkäk ett ohyggligt skrik.
Jag visste icke vad som hade hänt, men det luktade
tiger, och jag såg en skymt av en strimmig hud då
jag rusade i väg till ett träd.

Det var gamle Sabeltand. Han hade blivit väckt
av vårt larm och smugit sig över oss obemärkt.
Snabbfot flydde upp i trädet närmast mitt, och jag var icke
sen att flytta över till henne. Jag lade mina armar
omkring henne och höll henne tätt intill mig, och hon
grät och gnällde tyst. Nedifrån marken hördes ett
långdraget morrande och ett ideligt kraschande av
ben. Det var Sabeltand som åt sin kvällsvard av
Bredkäks kvarlevor. Längre bort satt Rödöga i ett
träd och tittade ner med sina inflammerade ögon.
Här var nu ett odjur som var mäktigare än han.
Snabbfot och jag vände oss om och begåvo oss sakta och
varligt genom träden hem till hålan, medan de övriga
sutto kvar och utöste sin vrede över sin gamle fiende,
i det de bombarderade honom med grenar och kvistar.
Han piskade med svansen ocli morrade, men fortfor
att äta.

På detta sätt blevo vi räddade. Det var en slump
— en ren slump. I annat fall skulle jag ha låtit mitt
liv i Rödögas klor, ocli det skulle icke ha funnits

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:38:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/foreadam/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free