Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaften på ett dussin pilar stucko ut ur lians kropp.
Han var en gammal man, men lian ville icke dö. Han
vacklade allt mer och mer, knäna veko sig under
honom, och hans jämmer var skärande. Så släppte han
sitt tag, sviktade och föll. Hans gamla ben måste
ha blivit bedrövligt brutna. Han jämrade och gjorde
ett svagt försök att resa sig, men då rusade en av
Eldmännen fram och krossade hans huvudskål med en
klubba.
Och så som det gick med gamle Märgben, så gick
det med många av vårt folk. Ur stånd att uthärda
den kvävande röken rusade de ut och föllo för
fiendernas pilar. En del av kvinnorna och barnen stannade
kvar i hålorna och kvävdes, men de flesta dödades
utanför.
Sedan Eldmännen på detta sätt hade utrymt den
första raden av hålor, började de göra sina anstalter
för att upprepa samma förfaringssätt med den andre
i ordningen. Det var medan de klättrade dit upp
med sitt gräs och sin ved som Rödöga, åtföljd av sin
hustru med barnet tätt slutet intill sig, lyckades fly
uppåt klippan. Eldmännen måste ha tagit för
avgjort att vi skulle stanna kvar i våra hålor under
pauserna mellan deras utrökningsprocesser. De voro
icke beredda på motsatsen, och deras pilar började icke
flyga genom luften förrän Rödöga och han hustru hade
kommit långt uppåt klippväggen. Då han kom till
toppen, vände han sig om och stirrade hotfullt ner på
våra angripare, medan lian ursinnigt tjutande slog
sig för bröstet. Nu avsköts en mängd pilar mot
honom, men han blev icke träffad utan fortsatte sin
flykt.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
