Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag såg den tredje och fjärde raden av hålor rökas
ut. Några av de våra lyckades fly uppför klippan,
men de flesta skötos ned under klättringen. Jag
kommer ihåg Långläpps öde. Han kom så långt som
till avsatsen utanför min håla, klagande och jämrande.
En pil hade trängt mitt igenom honom; det fjäderprydda
skaftet stack ut i ryggen och hullingen fram på
bröstet. Han hade blivit skjuten bakifrån under
klättringen. Han sjönk ned på min avsats och en ström
av blod forsade ur hans mun. Vid den tiden började
de övre hålraderna hastigt utrymmas. Nästan alla
av vårt folk, som ännu icke voro utrökta, flydde på
en gång uppför klippan. Det blev mångas räddning.
Eldfolket kunde icke skjuta tillräckligt fort. Luften
var full av susande pilar, och tjogtals sårade störtade
utför, men det var ändå några som nådde klippans
topp och kommo undan.
Begäret att fly hade nu tagit överhand hos mig,
det var starkare än nyfikenheten. Pilarna hade
upphört att susa genom luften. De sista av horden
tycktes ha lämnat klippan, ehuru möjligen en och
annan ännu var gömd i de översta hålorna. Snabbfot
och jag störtade ut och började klättra upp till
klippans topp. Vid vår åsyn uppgåvo Eldmännen ett
högljudt skri. Detta gällde icke mig, utan Snabbfot.
De pladdrade ivrigt med varandra och pekade på
henne. Ingen försökte döda henne. leke eu enda
pil avsköts. I stället började de ropa med milda ocli
vänliga röster. Jag stannade och såg dit ner. Men
hon var rädd och gnällde och nödgade mig att
fortsätta. Och så flydde vi över klippans högsta spets
och vidare in bland träden.
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
