Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna sista tilldragelse har ofta väckt min undran.
Om hon verkligen var av deras släkte, måste hon ha
förvillat sig från dem redan då hon var för späd att
minnas någonting, ty eljest skulle hon icke ha varit
rädd för dem. Å andra sidan skulle det m}rcket väl
kunna förhålla sig så att hon var av deras släkt, men
ändå aldrig hade förvillat sig från dem. Hon kunde
vara född ute i vilda skogen, långt från deras
uppehållsorter; hennes far kunde vara en mot sitt släkte
otrogen Eldnian och hennes mor måhända en av
mitt folk. Vem kan veta det? Detta ligger utom
området för min kunskap, ocli Snabbfot visste icke
mera om saken än jag.
Vi genomlevde nu en fasans dag. De flesta av
våra överlevande flydde bortåt blåbärsmoraset och
sökte sin tillflykt i skogen och i dess närhet. Och
hela dagen strövade jagande Eldniän fram och
tillbaka och dödade oss så snart de kommo åt. Det
måste ha varit en på förhand uppgjord plan. Sedan
de hade förökats så mycket att deras eget område blev
dem för trångt, hade de beslutat erövra vårt. En
bedrövlig kamp! Vi liade ju inga utsikter att kunna
försvara oss mot dem. Det var helt enkelt ett
slaktande, ett hänsynslöst slaktande, ty de sparade ingen,
utan dödade gamla och unga —■ utrotade oss faktiskt
från trakten.
Det hela var för oss som världens sista dag. Vi
flydde till träden under ett sista räddningsförsök,
men. endast för att bli omringade och dödade par
efter par. Vi sågo mycket i den vägen under dagens
lopp, och jag ville ju se vad som försiggick. Snabbfot
och jag stannade aldrig länge i något träd, och därige-
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
