Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( 108 )
Santesson hade ingen ro mer i sig. Det
hade fallit öfver honom så plötsligt och med
ett: om så och så länge skulle deras hemlighet
vara i allas mun. Det ena ryktet skulle taga
det andra, och hon skulle bli till en visa
i staden. Det var detta samma, hvilket så
länge slumrat omedvetet i honom, som en
lönligt gnagande missnöjdhet med sig själf;
det hade på en gång klarnat upp i honom,
och han stod där inför sig själf som en
syndare, hvilken han ertappat på bar gärning
med att begå något riktigt styggt. Han sade
sig själf, att han öfverdref, såg skeft, —
han ville partout finna sig själf löjlig; men
det halp alltsammans icke: han skämdes bara
efteråt så mycket mera för sig själf; och den
inre ofriden blef alltjämt större, satt som en
organisk värk i hans själ. Ibland var han
vecktals som försvunnen; ingen såg till honom,
och i kamratlagen stod hans plats tom. När
han så omsider dök upp igen, var visserligen
för de andra intet att se på honom; men
han själf visste, att han drifvits dit af idel
uppsamladt behof efter att själf med egna
ögon och öron öfvertyga sig om, huruvida
det allmänna skvallret visste något nytt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
