Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gångstig slingra sig mellan de i hvarandra flätade
grenarne. Önskan att veta hvart denna stig ledde,
förmådde honom att gå vidare. Utan att bry sig
om besväret, banade han sig väg genom kvistarna.
Länge vandrade han framåt denna mödosamma stig
och fann till slut en mossbelupen graf. Med fruktan
och nyfikenhet i hjärtat närmade Sadi sig
marmorhällen, som betäckte densamma, och läste:
»Dödens ljufva slummer sofver här ett troget
syskonpar. Den odödlige skänkte den äldre hög
gudaskönhet — den yngres lott var
bedröflig vanskaplighet. Vandrare
upplyft stenen och
öfvertyga dig om
sanningen af dessa ord».
»Grudaskön!» utropade Sadi. »Måhända ännu
skönare än jag?» och skyndsamt upplyftade han
stenen för att öfvertyda sig.
Inhöljda i den halft förmultnade svepningen såg
han två benrangel, med bägge skallarna lika nakna,
lika fattiga på tjusande behag. Ett luftdrag, och
den för honom så förfärliga anblicken förvandlades
till stoft.
Häpen ryggade Sadi tillbaka och ur djupet af
griften ljöd en dof röst:
»Dåre, som ännu i själfva döden sökte det, som
är underkastadt en vindsnabb förändring. Se här
den lott, som lika drabbar allt jordiskt, vare sig att
det är skönt eller missbildadt. Det väntar på sin
förmultning. Blif vis! Oförgänglig är endast själens
skönhet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
