- Project Runeberg -  Andrew Johnson : Förenta Staternas president och striderna på hans tid /
24

(1880) [MARC] Author: Jean Schucht Translator: G. T. Rabenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Demokrater och republikaner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den samma tillintetgjorde all moral och fosterlandskärlek! Med
moralen skall han äfven undergräfva handel och industri. Hvem
skall arbeta, i synnerhet i det heta klimatet, om han kan tvinga,
en annan att arbeta i sitt ställe? Den, som kränker naturens
lagar, enligt hvilka alla människor hafva samma rättigheter,
ådrager sig deras straff. Jag bäfvar, när jag tänker på Guds
rättvisa! Skulle icke hon en gång uppväcka förvirring,
borgerligt krig, ja, en fullkomlig omstörtning i våra länder?»

Tänkande andar förutsågo altså, hvad som måste komma,
men dylika profetiska röster förklingade spårlöst för slafegarnes
öron. Dessa sökte att altmer utbreda slafveriet och äfven i de
nytillkomna länderna grunda det såsom en statsinstitution. Biföll
icke den norra delen, så hotade de med affall och krig. För
unionens bevarande och fredens upprätthållande måste
nordstaterna säga ja. På så sätt var det möjligt, att 1850 en lag kom
till stånd, den så kallade clayska kompromissen, hvilken
statuerade slafveriet icke blott i de från Mexiko eröfrade
landsträckorna utan äfven i distriktet Columbia, således rundt omkring
förbundshufvudstaden Washington.

Än mer! Enligt denna kompromiss måste en sträng lag
utfärdas om förrymda slafvars utlemnande, hvilken gjorde samtlige
nordboarne till slafegarnes exekutionsbetjänter. Ingen
ämbetsman, borgare, eller hvad han vara måtte, fick hysa några
förrymda slafvar och var vid strängaste straff förpligtad att
utlemna de samma.

Skammens rodnad öfver denna vanärande begäran stod
målad på hvarje humanitetsväns kinder, men de måste foga sig i
det oundvikliga, och slafegarne triumferade. Den af dem för
1853 valde presidenten Pierce uttalade till och med i sitt
cirkulär, »att slafveriet hvilade på konstitutionell mark, och att lagen
om förrymda slafvars utlemnande måste noggrant uppfyllas.»

Under det nordstaterna biträdde till och med denna
barbariska lag, sträfvade slafegarne alt mer och mer att utöfva ett
absolut herravälde öfver hela unionen. Godmodigheten och
fredskärleken betraktades såsom svaghet och behandlades såsom
sådan. Först efter krigets utbrott 1862 suspenderades lagen om
slafvars utlemnande åtminstone med afseende på militären, d. v. s.
sedan de sydliga staterna ett år bekrigat unionen, förbjöd den
godmodiga norden sina soldater att utlemna de flyktade slafvarne
till rebellerna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:15:24 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forenstat/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free