- Project Runeberg -  Andrew Johnson : Förenta Staternas president och striderna på hans tid /
111

(1880) [MARC] Author: Jean Schucht Translator: G. T. Rabenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inre af Capitolium. Men lugnt blef det icke; nu utöfvades kritik
och utbyttes förhoppningar och farhågor, såsom det öfver alt
plägar ske vid ombytet af sådana inflytelserika personligheter.

Men snart upprullades en annan bild för åskådarnes ögon,
som äfven gaf samtalet en annan riktning.

En lika elegant vagn som presidentens for igenom spaliern,
på hvars med björnskinsmössor beklädda kuskar man genast
igenkände ryska sändebudets vagn. Han helsades med nästan lika
entusiastiskt jubel som presidenten. Så hade också kejsar
Alexander dels af sympati för slafvarnes befrielse, dels af politik
städse visat uppriktigt tillmötesgående mot unionen. Han själf
hade för få år sedan befriat sitt rikes slafvar, de lifegne, ur deras
ovärdiga ställning och måste af denna orsak äfvensom af
vedervilja mot sydstaternas revolution bevisa sig såsom en trogen vän
till unionen. Äfven ville han i det så kallade ryska Amerika
hafva en trogen bundsförvandt i nordstaterna. Däraf hans
vänskapliga ställning till unionen och hans vedervilja mot de
revolutionära slafhandlarne. Detta visste folket och därför uttryckte
det sin glada tacksamhet för det förbifarande ryska sändebudet.

Men plötsligt slog denna jublande stämning om i motsatsen, ett
allmänt mummel gjorde sig märkbart, när Englands och
Frankrikes sändebud reste förbi. Man tänkte på de
vapenförsändelser, hvilka från båda länderna lemnats till slafhandlarne, och
på de kapare, som hufvudsakligen i England bygts för de
revolutionära sydstaterna och åstadkommit outsägligt elände.

»Alabama!» ljöd det såsom från en mun. Denne beryktade
kapare var icke blott bygd i England utan äfven släpt af
stapeln fullständigt beväpnad för slafegarne. Genom detta mäktiga
hjälpmedel förmådde de längre motstå unionen, än det varit
möjligt utan det samma. Visserligen utgingo dessa understöd och
denna vapenhandel blott från snikne privatmän, men båda
regeringarna voro enligt den allmänna folkrätten förpligtade att
förhindra de samma. Från moralens, humanitetens och
folkrättens synpunkt fingo de icke tåla det och måste utöfva den
strängaste vaksamhet.

Detta understöd till slafegarne har sedermera stått det
trogna Albion dyrt.

Efter krigets slut fordrade unionen hos England
skadeersättning därför, att det tillåtit dessa skeppsutrustningar jämte
vapenhandeln, och Albion måste efter en skiljedomstols utslag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:15:24 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forenstat/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free