Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johnson gjorde ett för stort bruk af den honom
tillkommande benådningsrätten. Till och med rebellstaternas
öfverfältherre, general Lee, beviljades på egen begäran amnesti.
Därigenom aflägsnade Johnson från sig många af unionisterna. Till och
med hans ifrigaste anhängare förbittrades på honom och kunde
icke bringa hans förra yttrande om högförrädarnes bestraffning
i samklang med hans nuvarande förfarande. Så började hatet
att röra på sig och beskylla honom, att han med sina för många
benådningar af beryktade rebellanförare fullföljde blott ett
enskildt politiskt mål för att komma till makt och större inflytande.
Att ännu en tid bibehålla krigstillståndet i sydstaterna bjöd
den politiska klokheten. De rebeller, som man i går afväpnat,
kunde man icke i dag gifva full frihet, till och med om de icke
tänkt på att å nyo operera mot förbundsauktoriteten.
Johnson stälde därför, såsom redan Lincoln gjort med
återeröfrade stater, sydstaterna under provisoriska
förbundsguvernörer och indelade dem i fem militärdistrikt, i spetsen för hvilka
stodo generaler för att genast kunna undertrycka tillfälliga
fredsstörande uppträden. Dessutom fingo de icke inblanda sig i den
borgerliga administrationen. Guvernörerna fingo icke utöfva
någon diktatur. Befolkningen skulle själf ordna sina angelägenheter.
Slafemancipationens förverkligande försiggick visserligen icke
utan excesser från slafegarnes sida, hvilka icke lätt kunde
umbära sin kära »svarta arbetsboskap», men det skedde blott i
enskilda fall, hvilka icke hade till följd upplopp i massa.
Några sydstater sände deputationer till Washington för att
utverka krigstillståndets upphäfvande och gynsamma vilkor i och
för sin reorganisation. Johnson mottog dem vänligt och
uppstälde följande tre hufvudvilkor:
»Att bifalla det författningsamendement, som inför
slaveriets upphäfvande såsom grundlag i unionsförfattningen; att som
ogiltiga förklara de beslut i deras legislatur, som röra secessionen
(skilsmässan från unionen); att icke erkänna, resp. icke inbetala
de af sydstaterna i och för kriget upptagna lånen, men däremot
erkänna de af unionen åsamkade skulderna.»
Så svårt det äfven var för folket att härtill säga ja, tvangs
det likväl därtill af den järnhårda nödvändigheten i dess situation.
Men andra strider uppstodo för Johnson med kongressen,
specielt med det republikanska partiet. Detta fullföljde den
tendensen, att nu vid sydstaternas reorganisation iuskränka de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
