- Project Runeberg -  Andrew Johnson : Förenta Staternas president och striderna på hans tid /
163

(1880) [MARC] Author: Jean Schucht Translator: G. T. Rabenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men, torde man invända — kanske var denna hans böjelse
då ännu icke så allmänt känd.

Äfven det kan icke gerna antagas. Den, som lefde så i
det offentliga som Johnson, som redan på sitt skräddarbord dref
politik med grannar och vänner, diskuterade hemma och
offentligt öfver stads- och statsangelägenheter, dens karaktär måste
ganska snart blifva mycket väl bekant.

Men nog härom. Hvad onda människors tadelsjuka kan
göra till och med af en dygdig man, det se vi ju äfven i
Europa, ja till och med i vårt bildade land, där man, ty värr,
likaledes på alla möjliga sätt och vis svärtar sin politiske och
vetenskaplige motståndare. Jag skulle kunna kväda en bitter
klagovisa däröfver. Men därom en annan gång. Låtom oss
återvända till Johnsons ämbetsverksamhet såsom president. —

Såsom jag redan ofvan framstälde, var det genast hans
första stora politiska värf, hans majproklamation, som misshagade
och förminskade förtroendet. Därefter den stora kontrasten i
hans handlings-, låtom oss säga — hans benådningssätt!

I denna proklamation blefvo till och med de af Grant och
andra härförare genom kapitulation benådade officerare åter stälda
inför rätta! Det var en missaktning mot unionens högt förtjänte
räddare och stred emot krigs- och folkrätten. Visserligen har
unionens president liksom de europeiska staternas monarker rätt
att förkasta kapitulationer och afslutna fördrag, men man gör
likväl blott ytterst sällan bruk däraf och blott då, när den
tvingande nödvändigheten så bjuder.

Visserligen hade Johnson gjort den tillsatsen, att de
blifvande rebellerna eventuelt skulle benådas, om de anhöllo därom
hos förbundsregeringen, d. v. s. hos honom.

Men det var ju det svåra förhållandet. Han stämplade
redan benådade såsom åter straffbara, för att därefter genom sin
nåds rikedom åter kunna befria dem från straffet.

Att detta väl var hans hufvudändamål framgår af de
talrika benådningar, som han kort efter proklamationen
verkstälde-Han slog formligen öfver i benådningsakter. Men det var en
fullständig kontrast mot hans forna ryktbart vordna yttrande om
"bestraffningar på rebellerna och högförrädarne, som han ville
veta hängda, och hvilkas förmögenhet staten skulle konfiskera.
Ville man också icke förfara så strängt med dem, så hade man
åtminstone bort gifva dem några års fängelse för att försona den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:15:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forenstat/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free