Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Inledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uträknat, att, om det fortgår fullkomligt regelbundet, jordens
medelpunkt måste ännu i vår tid hafva en temperatur af icke
mindre än 195,000 grader. Men då intet ämne finnes, som
vid en så utomordentlig hetta kan bibehålla fast form, följer
deraf att jordens medelpunkt och närliggande inre delar måste
befinna sig i ett ständigt fortfarande smält eller flytande
tillstånd.
Werners, Huttons, Leopold v. Buchs, Humboldts, Cordiers
arbeten hafva till en bestämd theori upphöjt denna hypothes,
som utgör grundvalen för hela den nyare geologien.
Jordytans förändringar genom höjningar eller
sänkning ar af hennes fasta skorpa, i följd af de centrala
delarnes flytande tillstånd. – Såsom en nödvändig följd af
hypothesen om den centrala elden antager man, att vår planet
varit utsatt för en mängd lokala skakningar, det vill säga
söndersprängningar af dess fasta skorpa, hvilka inträffat med
längre eller kortare mellantider.
Dessa ytans partiella omhvälfningar förorsakades, såsom
vi skola närmare förklara, genom jordklotets afsvalning.
I samma mån som jorden afsvalnade, fortgick småningom
stelnandet af dess inre, ursprungligen flytande massa. Men
nästan alla ämnen minskas i volum på samma gång som de
öfvergå från flytande till fast tillstånd. Hos smälta metaller,
som genom af kylning återtaga fast form, kan denna
förminskning utgöra ända till en tiondedej af hela deras volum.
Följaktligen blef, vid de inre delarnes stelning, den yttre
jordskorpan för vid; hon slöt sig icke längre fullkomligt tätt intill
det inre klotet, som hade sammandragit sig under stelnandet.
Då uppkommo i det fasta, yttre skalet rynkor, veck,
fördjupningar, hvilka medförde stora ojemnheter i jordytan, eller, med
andra ord, förorsakade hvad vi kalla för bergskedjor.
Andra gånger åter hände det att den fasta jordskorpan,
i stället för att rynkas och veckas, brast sönder till större eller
mindre vidd. Då uppkommo ofantliga remnor, oerhörda svalg
i det yttre omhöljet. De smälta ämnena i jordens inre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
