Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Den primitiva epoken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under en lång följd af sekler fortfor den fasta
jordskorpan att tillväxa i tjocklek på grund af sin fortgående
afsvalning och den inneslutna smälta massans deraf beroende
stelning. Emellertid kunde icke detta tillstånd af lugn vara evigt.
Jordklotets fasta delar voro ännu för svaga att motstå trycket
af de gaser och flytande ämnen, som de inom sig höllo
hoppressade. Detta inre hafs böljor triumferade mer än en gång
öfver omhöljets ringa motståndskraft. Dervid inträffade
ofantliga rubbningar i jordytan. Väldiga höjningar af den fasta
skorpan upplyftade hafsbottnen och orsakade bergs uppstigande,
hvilka numera icke vore uteslutande af granit, utan derjemte
bestodo af de skiffriga bergarter, som hade afsatt sig ur vattnet.
Å andra sidan sammandrog sig jorden vid fortsatt
afsvalning, och denna sammandragning eller minskning i volum
utgjorde, såsom vi of van nämnt, en ny orsak till omstörtningar
i hennes yta. Den förorsakade nemligen dels ansenliga
bristningar, dels remnor i den sammanhängande skorpan. Dessa
remnor fylldes åter genom utflöden af den smälta massan i
jordens inre, d. v. s. af eruptiv granit och åtskilliga
metallförande ämnen, Genom dem utvällde äfven strömmar af
kokande vatten, mättadt med mineralsalter, silikater, sur
kolsyrad kalk och talk, hvilka blandade sig med den omätliga
uroceanens vatten, och, sedermera utfällda på denna oceans
botten, i sin ordning bidrogo att föröka massan af mineralämnen
på jordytan.
Dessa utbrott af granit- eller metallförande ämnen och
dessa utflöden af mineralhaltiga vatten tvärsigenom den brustna
jordskorpan förnyades flera gånger under den primitiva epoken.
Man bör derföre icke finna underligt, att de äldsta bergarterna
nästan alltid äro rubbade ur sitt läge eller förskjutna,
reducerade till ringa utsträckning och ofta genombrutna af gångar
och ådror, som föra metaller eller metalloxider, såsom
koppar- och tennoxid, eller svafvelmetaller, såsom blyglans,
antimonglans, svafvelkis m. m., som i vår tid utgöra hufvudföremål för
grufarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
