Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lias-perioden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påståenden. Medeltidens lärde sågo deri den »lodjurssten»,
hvarom Theophrastus och Plinius tala, och som de trodde alstras
genom stelnande af detta djurs urin. Man ansåg dem
sedermera och efter hvart annat såsom stycken af petrificerad
bernsten – såsom fossila dadlar – såsom åskviggar – såsom
taggar af sjöborrar. Naturforskaren och läkaren Deluc var
den förste, som insåg att belemniterna endast utgjorde den
inre kalkstommen af ett bläckfisken liknande djur.
Vi låna rörande dessa märkvärdiga varelsers fossila
qvarlefvor några uppgifter af den naturforskare, hvars namn står i
så oskiljaktigt samband med ett grundligt studium af både
nutidens och fornverldens cephalopoder, nemligen Alcide d’Orbigny.
»Cephalopodernas inre skal, säger d’Orbigny, är omgifvet af
kroppens köttiga delar, åt hvilka det gifver stadga och stöd; dess ändamål är
således detsamma som skelettets hos de vertebrerade djuren. Emedan det
innehåller luftfyllda rum, likasom hos bläckfisken eller hos spiralvridna
snäckskal, har det äfven andra, helt olikartade förrättningar att fullgöra,
nemligen att uppehålla djuret eller göra det lättare i vattnet och
underlätta dess simningsförmåga, samt att ersätta fiskarnes simblåsa.
»Hos Belemniterna äro dessa två förrättningar säkerligen förenade.
Skalets hornartade del uppbär kroppen framtill, hvarjemte äfven dess
kalkspets, för att icke genom sin stora tyngd rubba det helas jemnvigt, måste
göras lättare genom någon slags anordning, och härtill tjenade utan
tvifvel de i kalkspetsens inre befintliga, i rad öfver hvarandra ställda cellerna,
som ständigt höllos fyllda med luft.... Söker man att genom analogi
erfara hufvudändamålet med denna kalkspets, kan man lätt sluta dertill
af hans plats i förening med Cephalopodernas vana att simma baklänges.
Då alla dylika djur flytta sig med den del af kroppen förut, som är
motsatt hufvudet, och följaktligen icke alltid kunna observera de hinder, som
möjligen kunde hejda deras fart framåt, behöfde de en fastare del som
kunde uthärda en stöt, pä samma sätt som fallet t. ex. är med
kroppsändan hos Sepia Orbigniana. Man skulle derföre kunna tro, att
Belemniterna varit kustdjur, som färdades i stora skaror nära de fordna
oceanernas stränder, såsom ock de lager antyda, hvilka man anträffar på
nästan alla ställen, der dessa djurlemningar finnas....»
En ganska märkvärdig omständighet bekräftar på det
tydligaste Belemniternas slägtskap med Cephalopoderna,
Buckland hade nemligen i lias-bildningarne vid Lyme-Regis funnit
fossila bläcksäckar bland Belemniter, och föranleddes deraf
att anse dem såsom de der hade hört till Belemniterna, men
det positiva beviset härför har blifvit gifvet af Agassiz, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
